Jag är orolig och livet är mest upp-och-ner. Och jag tröstäter. 

I morse var det extremt. Jag gick och tog flera stora bitar mörkchoklad med mintsmak ur skåpet direkt efter frukost.

Förra veckan satte jag mig själv i en så fruktansvärt fånig situation. Jag var bara så ledsen så jag gick rakt ut på gatan för att söka upp ett bageri där jag skulle kunna äta någonting. Vad som helst. Något med socker.

Så hittade jag ett ställe och köpte den allra största kanelbullen de hade.

Problemet var bara att den var genomtorr. Alltså knastertorr. Den var inte ens mjuk i mitten.

Jag satt där med cementbullen och kände mig så … misslyckad. Hur svårt kan det egentligen vara att få i sig någonting med mycket socker?

Hursom.

Att tröstäta är ju verkligen motsägelsefullt: jag mår dåligt så därför ska jag äta någonting som är dåligt för min kropp. Borde det inte vara tvärtom? Jag mår dåligt – därför vill jag äta sånt som är bra för mig?