I går kväll var det första ashtangaklassen på Yogashala. Läraren heter Maja och hon är väldigt pedagogisk, nästan petig (vilket jag gillar) och hon är så positiv till sättet att det nästan låter som att hon ska börja skratta varje gång hon ger instruktioner.

Jag är väldigt stolt över hur jag hanterat det här med ashtangan. Jag gillade det verkligen väldigt mycket när jag började gå på klasser för ett år sedan. Men jag insåg snart att det var lite för svårt för mig. Jag med min stela stackars kropp pushade mig själv genom passen och i smyg blängde jag irriterat på alla som var så mycket bättre än jag. Och så ska ju inte yoga vara. Du ska varken pressa dig eller bry dig ett skit om vad andra pysslar med på sina mattor.

Så jag insåg mina begränsningar, att det var för svårt för mig just då och sökte mig till fysiskt mindre utmanande klasser.

Och nu känns det så bra att få börja om helt från början med en grundkurs i ashtanga. Jag får chansen att lära mig den här formen helt från början, vilket jag vill eftersom jag tycker den är en kraftfull och härlig, och jag märkte i går på klassen hur otroligt intresserad jag är och vill inte missa minsta lilla detalj. Jag har inte i huvudet att jag måste prestera bäst i klassen utan jag tar det lugnt och koncentrerar mig på min andning och rörelserna. Jag tror inte att jag en enda gång under klassen tittade runt för att se vad någon annan pysslade med.

Den här gången är det lustfyllt.

Förra gången var det inte det.

Vi har fått i läxa att göra fem solhälsningar varje dag och jag uppe tidigt i morse och rullade ut mattan!