Bilder från Malins blogg. 

Jag var på en föreläsning/frågestund och yogaklass med Malin Berghagen i går. Det var fantastiskt. Hon är verkligen fantastisk. Och det börjar mer och mer gå upp för mig att de människor jag imponeras och inspireras av är personer som vågat förändra sina liv, som slagits och vunnit mot sina rädslor och vågat följa sina drömmar.

Yoga handlar om att förändra. 

Jag vet själv hur hur snabbt det gick, från att jag började med yoga till att jag vågade ta steget och säga upp mig från jobbet. Jag visste så starkt att det var nästa steg jag ville ta, men jag var så förbannat rädd. Så rädd för att jag inte skulle klara mig på egen hand. Så rädd för att jag inte skulle ha några pengar. Så rädd för att ingen skulle vilja ha det jag skriver. Men jag hade yogan som bar mig. Och när jag väl hade tagit steget så jag så lycklig och upprymd. Så full av inspiration och lust i jobbet som jag inte varit på länge. Jag mådde så bra.

Men sedan stannade förändringsprocessen upp. Jag blev rädd igen. Jag började tvivla. Jag började intala mig själv att nu måste jag nog bara sitta lugnt i båten och fokusera helt och fullt på att få frilanseriet att funka.

Från att inte ha druckit alkohol på ett halvår började jag igen. Varför? Kanske för att det var enklare att stundvis döva och fly bort från det jobb med mig själv och mitt liv som jag egentligen visste att jag hade framför mig. Jag började tvivla på vad mitt inre sa åt mig att göra, för det var saker som inte alls kändes bekväma eller ens rimliga.

Testa bo någon annanstans i världen har min röst sagt åt mig. Starkt, högt och ofta. Men jag har tystat den, för det är ju inte alls särskilt tryggt eller praktiskt. Hur skulle ens det gå till? Skulle jag ha några vänner? Skulle jag få ihop det ekonomiskt? Hur ska det gå med Stoffe?

Jag har tjatat på Christian att han ska ta ett jobb i något annat land så att jag bara liksom skulle kunna halka med. Men det här är inte hans dröm, inte hans resa.

Mer och mer har jag känt hur fokuset i yogan har försvunnit. Varför? Jag tror att det beror på att jag inte vågat eller velat lyssna, jag har inte varit redo att ta nästa steg i livet. Jag har varit rädd. Och jag är det fortfarande.

I går ställde jag frågan till Malin hur jag kan känna två olika viljor inom mig så tydligt. Till exempel att jag vill isolera mig och tacka nej till att träffa vänner med någon vag idé om att jag inte orkar. Men om jag väl lyckas ta mig ut så har jag det jättetrevligt. På samma vis som jag ibland känner att jag vill yoga, men hittar på en massa ursäkter till varför jag inte skulle göra det. På samma sätt som jag vill förändra, men formulerar 100-tals olika anledningar för varför det är bättre att fortsätta exakt så som jag gör nu.

Hon ställde några snabba frågor där vi så klart kom fram till att jag egentligen vill träffa vänner, men det är något inom mig som hindrar mig. Hon frågade: Är du redo att släppa taget om, oskapa och förstöra det som inte tillåter dig att vara den fantastiska människa du är?

Det kom så plötsligt och jag fick sådan panik och hasplade ur mig ett väldigt tveksam ja.

Hon sa: jag känner inte riktigt att du är redo. Jag frågor igen: Är du redo att släppa taget om, oskapa och förstöra det som inte tillåter dig att vara den fantastiska människa du är?

Jag svarade ja igen. Med lite mindre darrig röst. Även om jag kanske inte kände det helt och fullt, för jag var så överrumplad, så kände jag någonstans inom mig att det finns något som är redo. 

Det var precis det här jag behövde. Att någon utomstående kunde ställa mig och mina rädslor mot väggen en gång för alla.

Yogaklassen efteråt var fantastisk.