Det har skett ett nästan helt otroligt skifte i mitt mående.

Som ni väl kanske har räknat ut kommer jag och Christian troligtvis inte att vara tillsammans längre.

Men jag känner att det är okej.

Jag har gråtit och gråtit och känt en oerhörd tomhet. Vi skulle egentligen ha gift oss nu, men så blev det inte. Det blev så som det var meningen att det skulle bli. Och jag litar på att jag kommer att se tillbaka på det här och förstå varför det blev som det blev, även om jag inte kan greppa eller förstå det nu.

Jag har så mycket jag vill hinna med i livet, men det är min resa och mina drömmar. Han kommer att gå vidare och göra det han behöver göra.

Jag älskar honom, jag älskar honom, jag älskar honom. Men vi måste släppa taget. Jag måste släppa taget för att kunna förändras.

Jag har känt mig rädd. Rädd för att leva ensam. Rädd för att inte kunna betala hyran. Rädd för alla stunder då jag kommer att ångra mig och vilja ha allting tillbaka. Rädd för småsaker som att inte kunna smsa någon som ständigt är uppdaterad på mitt liv. Rädd för att min tillvaro som frilans är så mycket skörare än om jag hade haft en fast inkomst. Rädd för att jag inte ska hitta någon hundvakt om det behövs. Rädd, rädd, rädd. Jag har varit rädd för allt. Skräckslagen.

Men det är där skiftet har skett. Jag är inte rädd längre.

Jag har en starkt tilltro till mig själv och att livet kommer att lösa sig till det bästa. Allt har en mening och nu är det så här. Ingenting är över, det är bara annorlunda.