När jag sluter ögonen så finns det en stillhet. Ingen kan någonsin ta den ifrån mig. Det kan vara fullt kaos utanför men inuti finns det ett lugn.

Jag använder mig mycket av den här lugnet nu.

Jag sätter mig på en bänk och blundar och tar ett djupt andetag. Räknar hur många sekunder det tar att fylla mina lungor maximalt. Sex eller sju. Sedan är jag i den: stillheten.

Alla känslor, allt som gör ont, alla rädslor, allt som känns fruktansvärt. Allt är övergående. Precis som allt som är härligt och underbart också kommer och går. Allt sker i nuet, det är andetaget en ständig påminnelse om.

Jag får i alla fall ner luften nu. För någon vecka sedan kunde jag knappt andas.