Jag förmodar att det är viktigt att ha någonting att tro på.

Jag har valt att tro på kärleken. Ibland nästan helt blint.

Det har gjort att jag valt att se vissa saker i ett guldskimrande ljus och andra saker har jag trängt undan ner till någon fuktig källarlokal i mitt innersta.

Jag tror jag alltid har gjort så här. Nästan krampaktigt hållit mig fast vid tron. Ibland kanske till och med förälskat mig mer i själva idén om kärleken än en faktisk person.

Det här är väldigt tydligt när jag ser tillbaka till tonåren. Jag träffade en kille som jag i vanlig ordning blev helt besatt av. Jag skulle gå under om han inte älskade mig. Hela historien från början till slut var oerhört destruktiv och vi bråkade var och varannan dag. Grät och skrek och blev tillsammans och hade det helt underbart för några timmar (alltid som bäst precis efter att vi bråkat). Sedan gjorde han slut om inte jag hann före, och så där höll vi på. Allt gjorde ont. Det gjorde ont för att vi bråkade och det gjorde ont att tycka om honom.

Sen en dag var jag så urbota less på alltihop så jag bestämde mig för att jag inte orkade mer. Och då, när jag bestämt mig, då bröts förtrollningen totalt.

Det var som att jag såg honom rakt upp och ner för vem och vad han var: en haschrökande självisk slashas med spelproblem och utan några som helst ambitioner med livet över huvud taget.

Så jag gick vidare, till nästa relation som var i princip likadan men där höll jag ut i två år.

Sedan valde jag att börja träffa mer ordningsamma personer. Men jag blev så uttråkad av att det där onda inte fanns där.

Ja…

I en relation är jag väldigt krävande. Jag vill ha så mycket. Jag får i alla fall känslan av att jag ofta kräver det omöjliga. Det jag vill ha är närvaro, men tillsammans med den jag älskar känner jag mig ofta som ett litet barn som aldrig riktigt lyckas få kontakt med sina föräldrar för att de är så stressade och fullt uppe i sina liv. Jag vill bli sedd, men jag får aldrig nog. Det gör att jag konstant går runt med känslan av att vara stött, bortvald och sårad.

Och det här, inser jag, är något som jag måste jobba med. Det är en brist som finns inom mig och de relationer jag haft under åren har gjort att jag äntligen kommit till insikt om hur stor den faktiskt är.

Det bästa med det är att jag har möjlighet att läka det.

Men det är mitt och bara mitt jobb. Inte någon annans.