Startsida / Inlägg

Att känna rädslor men ändå våga.

av Zandra Lundberg

Jag läser en bok om rädslor för det känns som det allra, allra viktigaste för mig just nu. Jag kan, vill och tänker inte låta mig själv begränsa mitt liv för att jag är rädd. Men för varje nytt steg jag tar i livet så kommer jag tyvärr att vara rädd. Det hjälps liksom inte.

Rädslorna kommer inte bara hastigt och lustigt försvinna en vacker dag utan det handlar om att hitta sätt att hantera dem när de dyker upp.

För det är ju det allt bottnar i: rädslan att jag inte ska kunna hantera livet om något händer.

Just nu är jag rädd för den dagen då Christian ska flytta härifrån. Jag är rädd att inte kunna hantera ensamheten, att inte kunna hantera att han inte finns i mitt liv. Plus att jag som en följd av det här är rädd för att förlora min ekonomiska trygghet. Det är mer sårbart att vara en än att vara två OM det nu skulle hända något dåligt/hemskt.

Jag är långt ifrån ensam om att ha de här känslorna. Jag är säker på att de flesta känner dem mer eller mindre under ett uppbrott. Skillnaden är ju som sagt bara att välja hur man handskas med rädslorna.

Sedan är förstås ett uppbrott ihopblandat med så mycket mer än bara rädslor. Det är kärlek och sorg, kanske ilska, skam, skuld och/eller lättnad. Jag försöker så gott jag kan att sortera vad som är vad. Då blir det inte heller en röra av saker som bara är eländiga och fruktansvärda.

Utöver det här är jag rädd för en massa saker här i livet. Små saker. Stora saker. Till exempel:

Jag är rädd för att dansa (jag kan inte hantera att göra bort mig)

Jag är rädd för att gå på fester (jag kan inte hantera att hamna utanför)

Jag är (ofta) rädd för att göra intervjuer (jag kan inte hantera att misslyckas)

Jag är rädd för att flytta utomlands även om jag länge velat (jag kan inte hantera att misslyckas, ensamheten eller att förlora tryggheten)

Jag är rädd för att skaffa nya vänner (jag är rädd att inte kunna vara mig själv, att behöva anpassa mig, att bli dömd eller avvisad)

Vissa av de här sakerna har jag gjort ändå. Intervjuer har jag gjort regelbundet i över 10 år men jag är fortfarande rädd. Andra saker som att skaffa vänner och gå på fester gör jag alltmer sällan. Jag stänger in mig i min trygghetszon i stället. Enklast så. Där kommer ingen åt mig.

Vill jag leva så? Nej. Absolut inte.

Någonting som jag jobbar mest på är det som är allra viktigast för mig: att våga se min potential, drömma fullt ut och följa det som jag innerst inne vill göra. 

Enkelt översatt skulle det kunna vara ett kort citat på Instagram typ Follow your bliss. Men skulle det vara så jävla enkelt så hade jag ju alla suttit där med förverkligade drömmar. För en vanlig dödlig med halvsvajig självkänsla krävs jobb och massor av mod (och kanske några uppmuntrande Instagramuppmaningar). Jag har hur som helst bestämt mig för att jag vill göra det jobbet. Jag vet att det kommer vara värt det.

follow-your-bliss
Follow on Bloglovin
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning, Elin Wieslander
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB