Jag har läst att om du börjar träna huvudstående eller handstående mot en vägg så kommer det vara betydligt svårare att någonsin lyckas göra det utan vägg. Det hade alltså varit bättre att träna utan vägg från första början. För väggen blir din trygghetszon, din säkerhet som du alltid kan falla tillbaka på.

Jag förstår precis vad de menar, för sedan jag började med huvudstående mot vägg för över ett år sedan så har jag blivit räddare att göra det utan vägg.

Så här funkar nog mycket saker i livet också. Vi gör en massa saker till våra trygghetszoner. Hemmet, vårt jobb, våra relationer, våra tillhörigheter och våra pengar.

Jag tänker på vissa äldre människor jag pratat med som är så rädda för så mycket. Att resa bort är någonting jättehemskt! Usch! Varför skulle man lämna det trygga härliga hemmet, där alla saker står på samma plats de alltid har stått?

När jag var i tidiga tonåren klarade jag av huvudstående utan vägg. Varför? För jag hade aldrig ens kommit på tanken att göra det mot en vägg från första början.

Nu när jag har väggen så har det gått så långt att jag börjat bygga upp skräckscenarion kring hur det vore om jag inte hade den. Tänk om jag tippar över åt fel håll? Tänk om nacken skadas? Tänk om jag belastar ryggen fel?  Nej, bäst att inte ens pröva. 

Ser ni hur jag bygger upp hinder för mig själv? Det är fantastiskt hur lätt det går.