Sitta tätt intill ute på kvällarna och titta på stjärnorna.

Stå vid spisen på kvällarna och röra i en väldoftande gryta och lyssna på Sweet thing med Van Morrison.

Vakna tidigt på lördagsmorgonen bredvid honom och veta att hela helgen breder ut sig. Rätta till kudden och somna om någon timme till.

Hitta ett bra berg att sitta på en hel eftermiddag med tidningar och böcker.

Rasa ihop innanför dörren efter att ha kommit hem från ett jobb och bara kunna skratta åt eländet tillsammans.

Promenera längs med årstaviken när löven är som allra höstsprakiga.

Jag gillar ju verkligen tvåsamheten. Ha någon att hänga med. Någon som alltid är uppdaterad på mitt liv.

Samtidigt, om det inte riktigt funkar, om det skaver lite här och där, då är de här sakerna ovan bara fina på pappret (och på bilderna på Instagram). För när man väl står där och rör i grytan så spelar det inte så stor roll hur väldoftande den är, för det är någonting inombords som talar om att allt inte är riktigt är som det ska. Kanske känner jag mig lätt irriterad, frustrerad eller splittrad. Kanske ekar det tomt inombords.

Personlig utveckling gör mycket gott. Men har man en gång väl tagit steget och börjat förändra sitt inre så ÄR det yttre också tvunget förändras, förr eller senare, mer eller mindre. För du är inte längre samma person som du var igår och absolut inte samma som för ett år sedan. När man väl börjat lyssna till den där inre rösten så är det svårt, för att inte säga nästan omöjligt, att slå bort den. För nu vet du plötsligt vad du behöver göra. Och du kanske försöker på alla möjliga olika sätt för att det ska gå ändå, kanske, tänker du, börjar du trivas på nytt om du bara ändrar din inställning, om du anstränger dig lite mer. Ja visst … jag har krampaktigt hållit taget om mitt liv så som det sett ut. Om jobb, om relationer, om alkoholen, om mina matvanor, om mina tankesätt.

Tyvärr. Har man levt ett liv på ett sätt och inte mått bra så kommer det att krävas förändring. Både inre och yttre. Det säger ju egentligen sig självt: det sätt du levt på har inte fungerat.

Det är inte enkelt. Tvärt om: Det är svårt. Jättesvårt! Det är förbannat knöligt, otympligt, jobbigt, sorgligt och det tar ont.

Så varför ska det ens göras? Varför ens börja vända upp och ner på livet som det sett ut? Varför krångla och hålla på?

För att någonstans innerst inne så finns det en stark känsla och visshet om att det är rätt.