I lördagskväll när jag kom hem hetsåt jag. Det pågick inte länge och jag hann inte stoppa i mig några stora mängder, men den där gamla känslan av att inte ha kontroll fanns där.

Men i stället för att bara lägga mig på soffan med skuldkänslor och ångest försökte jag verkligen bena i vad det var som triggat attacken. Jag sorterade i lugn och ro i känslorna.

Jag kom fram till en hel massa orsaker: jag kände mig ensam, det hade varit en stressig dag på hundutbildningen och jag kände mig allmänt frustrerad, en känsla jag ofta bär på. Mer och mer börjar jag förstå att den känslan handlar om att jag lever i konflikt.

Det är nog en vanlig känsla hos många skulle jag tro. Du vill leva på ett sätt men lever på ett annat. För mig handlar det om att jag vill våga och satsa mer, men många av mina rädslor stoppar mig. En vanlig konflikt är väl att du vill och har alla kunskaper om hur du kan leva ett hälsosamt liv, men av någon anledning gör du det ändå inte. Av någon outgrundlig anledning sitter man ändå och trycker i sig en muffins vid 15-snåret.

Nåväl. Efter min lilla hetsätningsincident tittade jag på ”Fat, sick and nearly dead” på Netflix.

Det är en Michael Moore/Spurlock-inspirerad dokumentär om en man som väger 140 kilo och bestämmer sig för att påbörja en 60 dagars juicefasta samtidigt som han åker genom USA. Inget mästerverk i sig, men jag tyckte det var väldigt gripande på slutet när den gravt överviktiga lastbilschaffisen Phil bestämmer sig för att han också vill förändra i sitt liv, i stället för att sakta men säkert äta sig till döds.

Det blir så tydligt på alla sätt och vis: välmående till stor del om att känna att du har kontroll över ditt liv. Inte låta omständigheterna styra. Äta den mat som får dig att må bra, välja det jobb du trivs med, ha vänner som ger energi, att bo där du vill bo. Och så vidare.