I går gick jag på min allra första ledda yinyogaklass med Magdalena på Söder. Jag har ju yogat efter hennes bok ”Vila dig i form med yinyoga” och sedan några veckor tillbaka också appen. 

Jag gillar att yoga hemma. Kan göra det när jag vill och det är dessutom gratis.

Men atmosfären som skapas på yogaklasserna är svår att hitta hemma. Lugnet när 20-30 personer går in i sig själva för att hitta stillheten. När all skit i vardagen lämnas utanför. Det här passet visade tydligt att yoga är för ALLA, där fanns äldre tanter, småbarnsmammor med ryggproblem och män med löpningsintresse. Alla kunde förstås inte gå ner fullt i ställningarna, men det fanns många olika enklare alternativ för varje position.

Yinyogan är ju total avslappning. Fokuset är på att låta kroppen släppa efter alla spänningar och all stelhet så gott det går. Alltid när jag yinyogar känner jag mig förvånad över hur mycket mer det går att släppa. Jag tror att jag är avslappnad, men plötsligt känner jag hur musklerna i ryggen släpper taget och inser att jag spänt mig där hela tiden. I och med att det är så lugnt så blir det väldigt lite prestige. Jag kan helt och fullt ägna mig åt att bara vara och lyssna till lärarens röst.

Jag har ju tidigare skrivit om att sånt som händer i yogan speglar sig i verkliga livet och tänkte återigen på det går: När jag ligger i vissa mer krävande positioner, speciellt i sadeln, känner jag mycket av böjningen i ryggraden. Men av rädsla för att det ska göra ont så spänner jag mig. Om jag väl vågar släppa taget så är det oftast inte så farligt, alls. Snarare tvärt om: rädslan att det ska göra ont är värre än själva smärtan.

Jag tänker att det här återspeglar så många situationer då jag bygger upp rädslor inför hur någonting kommer att bli, men när jag väl vågar så är det inte alls någon fara.