Jag inser mer och mer att jag klampat rakt ner i en fälla som förmodligen tusentals kvinnor gjort före mig. Jag har trott att min partner ska göra mig lycklig. 

Det må låta tröttsamt, men det är ju sant, ingen kommer att kunna göra mig lycklig förutom jag själv. Att lägga min lycka hos någon annan innebär samtidigt att jag inte tar ansvar för mitt eget liv. Och så länge jag inte tar ansvar för mitt eget liv så KOMMER jag känna mig:

ilsken, upprörd, trött, självömkande, besviken (varsågod att plussa på valfri dålig känsla).

Min favoritdåligkänsla i relationer är en konstant känsla av att vara osedd. Jag VET att jag inte är det, men jag släpar ändå runt på känslan att vara bortprioriterad och glömd.

Självklart ska en partner finnas där och ge stöd, men INTE ständigt behöva känna sig otillräcklig för att hen halvt om halvt jobbar ihjäl sig för att skyffla igen ett stort svart hål hos sin flickvän/pojkvän.

”När du inte hanterar ditt liv är inget mått av näring och omtanke tillräcklig. Du blir en bottenlös grop. Mannen/kvinnan i ditt liv skulle kunna stå på huvudet för dig, som några av männen i mitt liv försökt göra, men det räcker ändå aldrig till” står det i boken jag läser nu. Författaren Susan Jeffers berättar också om hur hon i åratal satt med sina väninnor och beklagade sig över smärtan som männen i hennes liv orsakade henne.

”Vi var ett jämmer-och-stön-sällskap som aldrig verkade tröttna på varandra berättelser. Inte undra på: vi blåste upp ett martyrskap hos varandra som vi uppenbarligen njöt av, och vi fick alltid rätt! Belöningen var att vi inte behövde skapa vår egen lycka – vi kunde helt enkelt anklaga våra män för att de inte gav oss den”. 

Men hej jämmer-och-stön-sällskap! Dig känner jag alltför väl!

Jag tycker det är så skönt att läsa om och äntligen se de här sakerna klart. Då vet jag vad jag har att jobba med när det kommer till mig själv.