Jag har så länge jag kan minnas alltid haft svårt att stå upp för mig själv. Det här går tillbaka sedan jag var barn.  Jag har ALDRIG vågat säga åt en kompis att gå hem för att jag är trött (även om ögonlocken hållit på att säcka ihop). Aldrig att jag sagt ifrån att jag inte orkar äta mer om någon prackar på mig mat. Jag har så svårt att dra gränser. Att bara kunna säga nej. 

I teorin känns det ju så lätt, men i praktiken? Nej. När jag väl står där så är det helt omöjligt. Jag väljer gång på gång att inte säga ifrån. Ta den enkla utvägen och bara nicka med. Jag kan knappt avluta ett telefonsamtal för att jag är rädd att den jag pratar med ska bli ledsen.

Det blir tydligt nu igen när jag har hund. Jag har så svårt att stå upp mot andra hundägare. Säga: nej jag vill inte att min hund hälsar på din hund. Det blir extrasvårt nu när jag tränar Stoffe att bli bättre på hundmöten. Han är så ivrig och dessutom lite osäker, jag tolkar det i alla fall så, att han vill fram och leka, hälsa och visa att han bara är liten och snäll.

Så han drar mot andra hundar och jag gör mitt bästa att hålla honom lugn och visa att det är okej att vi bara passerar. Men då finns det så många, många hundägare som bara släpper fram sina hundar utan att fråga. Och för varje gång det händer så förstörs ett träningstillfälle för mig. Om jag säger ifrån? Nej. Jag väljer att vara tyst för jag vill inte verka otrevlig.

Jag gör både mig själv och Stoffe en otjänst.

Inom hinduismen talar man om chakran och jag har börjat läsa på och intressera mig alltmer för det, för jag får hela tiden bekräftelse på hur hela min kropp hänger ihop, psykiskt och fysiskt. Jag märker att vardagliga problem lika väl kan yttra sig genom trötthet, smärta och obalanser i min kropp.

Halschakrat står för en balanserad kommunikation med omvärlden. Fysiskt påverkar det munnen, tänderna, halsen, matstrupen, luftstrupen, sköldkörteln, öronen och nacken.

Jag tänkte på det i morse när jag var hos tandhygenisten. Jag går dit ofta, för har en hel del problem med tandsten och tandköttet, vilket känns nästan orimligt, för jag borstar noggrant och omsorgsfullt med mellanrumsborstar och eltandborste. Äter ytterst lite socker och småäter inte.

Och även om jag inte på något vis kan bevisa det, så öppnar jag i alla fall upp för möjligheten att det kan vara så att det hänger ihop. Min oförmåga att stå upp för mig själv inför andra, dra gränser och säga nej och min mun som aldrig riktigt vill hålla sig frisk.

Jag tänker på det här också när jag pratar med vänner. Direkt samtalen leds in på sånt som känns fel för mig, skitsnack och ett ständigt malande om andra människor och deras liv, så känner jag hur luftstrupen snör ihop sig. Jag får fysiskt ont i halsen. 

Det är en utmaning. För när jag väl pratar så pratar jag mycket. Jag öser ur mig saker och känner först i efterhand att det kanske blev lite mycket. Kanske jag inte behöver berätta precis allt, alltid.

I Sanna Edhins bok ”Sluta kämpa” läste jag några väldigt fina rader om att bara tillåta sig själv att tala långsammare och inte så högljutt. Människor kommer inte att sluta lyssna bara för det – tvärt om: de kommer att bli mer intresserade.