Jag har ju inte egna barn och heller ingen längtan efter några. Däremot tycker jag att föräldra-barn-relationen är intressant, precis som jag tycker att hund-ägare-relationen är väldigt spännande.

I alla fulla fall. Jag tycker mycket om bloggen En annan du av Petra Krantz Lindgren. Den får mig att tänka till mycket kring funderingar jag har om barnuppfostran och jag märker att jag gått omkring med ett tänk som jag inte ens riktigt analyserat kring varför jag haft. Det har bara funnits där. Och ju mer jag läser Petras blogg så inser jag att jag bara tänkt utan att göra någon vidare analys. Jag har mest tänkt att det nog bara är att dra tydliga gränser så ska man nog få ett lugnt barn. Men vadå lugnt barn? Samhällets syn på ett ”bra” barn är en individ som är tyst och beskedlig. Men tänk om det är tvärt om? Att barn faktiskt mår bra av att få utlopp för sina känslor samtidigt som de får förståelse för dem av sina föräldrar? Hennes senaste inlägg om barns beslutsångest tycker jag är jätteintressant.