Det är fint det här med att det går att förändras. 

När jag flyttade till Stockholm för fem år sedan var jag så noga med att ingenting skulle förändras. Jag skulle åka hem till Åland på helgerna ibland och vara PRECIS samma person. Dricka lika mycket och klara av samma gamla vanliga hårda jargong.

De här människor jag umgåtts med under många år skulle inte tro att jag blivit någon annan bara för att jag flyttat.

Varför? Kan jag undra. Varför var det så viktigt för mig att inte förändras?

Jag tänker hur vanligt det är att folk inte ens vågar byta klädstil. De vågar inte stega in till jobbet eller skolan med något nytt utstickande plagg för tänk om folk skulle undra eller snacka skit eller skratta? Lika bra att köpa en jacka som påminner om den jag hade fjol i stället för att slå till på en knallröd kappa eller en svart bomberjacka.

Allt handlar ju om samma sak: jag spelar den roll jag intalat mig själv att jag förväntas spela i andras ögon.

Jag har under de senaste två åren förändrats så mycket att jag knappt känner mig som samma människa längre. Och det jag kan säga är: det är värst i början.

Nu går allt av bara farten.

Sen tror jag också att det är viktigt att omge sig med människor som accepterar att du vill förändras. Tyvärr finns det en hel del människor som inte vill det. Folk som gång på gång ifrågasätter eller hånar det du vill göra. I värsta fall är det din närmaste familj. Om du som jag är rätt känslig kan det vara behövligt att inte ha så mycket kontakt sådana människor under en period.

För min erfarenhet är att det bara behövs en liten omställningsperiod, sen blir du säkrare på ditt val och självförtroendet växer. I dag finns det i princip ingenting elakt som någon skulle kunna säga om mitt val att leva mitt liv med frilansande, hundar och yoga som skulle kunna göra mig ledsen eller börja tvivla. Tvärt om: jag är så stolt att jag hittat de saker jag vill göra.