Jag läser böcker om kärlek och inser hur mycket som har gått snett. 

Inte bara i den senaste relationen, det här gäller varenda en jag haft. 

Det börjar så där vackert så som det alltid börjar. Att upptäcka varandra, se varandra egenheter och ta reda på allt om den andra personen. Om barndomen, favoritfilmer och om han har färgat håret någon gång. Det är en upptäcksfärd och jag känner sådan otrolig kärlek för varje liten ny bit jag hittar till pusslet som är han.

Sedan går det tid.

Det kommer till en punkt där, allt som oftast jag, vill börja justera saker. Jag intalar mig själv att jag inte vill ändra på den andra personen, jag vill bara försöka få honom att inse och förstå vissa saker. Jag vill bara få honom att se det som jag ser, att han inte behöver vara fångad i den person han är just nu, att det finns så mycket mer. Jag tycker mig alltid se den fulla potentialen av en människa. Om han bara skulle satsa och verkligen släppa taget om sina rädslor, då skulle ju livet vara så mycket enklare för honom, för oss.

Det jag inte ser är att jag sakta men säkert börjar omvandla en liten bit av kärleken till kontroll. Varför skulle jag se det? Det är ju så lätt att bortförklara som kärlek och omtanke, jag vill ju bara hjälpa, vara snäll, fixa allting så vi kan ha det så bra som vi bara kan ha det. För visst är det ju så att jag gör det av kärlek, det här med att jag vill få honom att stressa mindre, vara mer närvarande, söka sitt drömjobb, flytta, äta bättre, låta honom bli den bästa versionen av sig själv och leva sitt liv fullt ut. Jag vill bara stötta och få honom att tänka lite mer på det här sättet och inte på det där. Jag vill ju för fan bara hans bästa för att jag ÄLSKAR honom. Och jag trippar på tå och tänker att om jag bara fick ta lite, lite mer ansvar i hans liv (om han bara lyssnade lite mer på mig!) så kunde saker och ting bli magiska.

Jag kämpar och försöker och jag fattar inte varför jag känner mig mer och mer frustrerad och olycklig. 

Varför? För att det inte längre är kärlek. Jag för ett krig för att få kontrollen, för att förändra verkligheten. För att förändra den människa jag påstår mig älska allra mest. Jag visar ingen respekt för honom, för det jag säger när jag vill vara ”snäll” och ”stötta” är följande: du är inte god nog eller intelligent nog för att se vad som är bra eller inte bra för dig. Du är inte stark nog att reda ut vissa situationer och ta vara på dig själv.

Sanningen är att allt det här är mitt. Det är mina drömmar, min önskan om att leva på ett annat sätt, att acceptera och älska mig själv, min vilja att leva livet fullt ut. Kan jag bara få den jag älskar att gå före mig så kan jag komma efter av bara farten och så kan vi leva det där fantastiska livet som JAG drömmer om. Det behöver inte alls vara det han drömmer om.

Återigen handlar det om rädsla. Jag vågar inte ansvar helt och fullt för mitt eget liv, så jag gör det näst bästa: jag försöker få min partner att ta full kontroll över sitt liv. 

Till slut är jag totalt nedbruten. Jag har bara besvikelse och en känsla av maktlöshet kvar. Ingenting är kärlek längre, det är bara en kamp. Jag suckar och ojar mig över ”hur svårt det är med kärlek”. Fast inget var svårt från början. Jag har gjort det svårt.

Det är smärtsamt och pinsamt att se att det är precis så här jag har gjort i varenda relation jag haft. Jag har trott mig älska när jag egentligen jobbat sakta men säkert på att förgöra all kärlek.

Och jag tänker så här: så länge jag inte tar ansvar för att förverkliga liv och mina drömmar, så länge som jag har svårt att acceptera mig själv precis som jag är – då kommer det bara att pågå. Mina kärleksrelationer kommer att fortsätta förgiftas gång på gång på gång.

Först när jag har tagit itu med mig själv så kan jag älska någon annan helt och fullt.

Så det är väl ungefär det jag tänker göra.