Allt känns bra på förmiddagarna och eftermiddagarna. Men på morgonen är det tomt och på kvällarna får jag fantomkänslor i kroppen att Christian snart ska komma hem. Det ska han inte göra för han bor inte här längre.

Stoffe vaknar mitt i natten och sätter sig upp och tittar på mig. Jag tror att djur vet allt. Precis som barn. Det är vuxna människor som är dumma i huvudet som tror att det går att spela teater och låtsas som att allt är som det ska. Jag minns att jag alltid tänkte det som barn, hur märkligt det var att alla gick runt och hycklade när jag ändå visste precis allt.

Mitt i allt det här har jag skrivit färdigt min första bok. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men häromkvällen var den klar. Tror jag i alla fall. Jag håller på att läsa igenom den nu.

Känslan var inte alls som jag hade tänkt mig den. Jag har läst så mycket om författare som blir så fästa vid sina karaktärer och gråter när de sista sidorna i boken ska skrivas. Jag har inte känt något sånt. Tvärt om. Häromkvällen när den var klar ville jag bara radera alltihop. Jag kände mig dum och nästan skamfylld över att ens ha försökt skriva en bok. Vem fan ska bry sig?

Varför känner jag så här? Varför ser jag alltid ner på allt jag gör? 

Jag vet att jag är en bra journalist, men samtidigt klarar jag knappt av att läsa sånt jag skrivit efter att det publicerats för jag skäms så mycket. Under två år hade jag en helsida i Aftonbladet med mina krönikor men jag bläddrade bara förbi för jag tyckte det var så dumt alltihop. Jag såg inte klok ut på bilden och texterna kändes som att de var på ”intressenklubben antecknar”-nivå.

Jag vågar i princip aldrig säga till någon att jag har en blogg för jag är så rädd att de ska gå in här och tycka att allt är patetiskt. Det är så märkligt det där. Jag vet att jag är bra, men jag tycker inte det.