I slutet på februari åker jag hit, till Ashiyana i Goa i Indien i fem veckor för att gå min första yogalärarutbildning!

Jag är så fruktansvärt förväntansfull nu när jag väl tagit beslutet och bokat allt. Före har det varit rätt jobbigt. Jag har velat fram och tillbaka kring om jag kanske borde vänta ett år, kanske bara åkt på ett retreat och utvecklas ännu mer, samtidigt: någonstans måste jag ju börja. Jag vill verkligen göra det här!

Jag kan inte tänka mig något bättre än att mitt yrkesliv skulle bestå av de delar jag brinner för allra mest: skrivandet, hundar och yoga. Dessutom är jag övertygad om att varje del jag utvecklar mig inom kommer att spilla över och göra de andra delarna ännu bättre.

Den här utbildningen jag ska gå har jag valt för att den handlar mycket om personlig utveckling. Lärarna vägleder eleverna till att våga hitta sitt eget, unika sätt att undervisa. Det tilltalar mig. Jag är inte ute efter att apa efter någon som tycker att deras sätt är det enda rätta. Yogan har gjort så mycket för mig och jag vill så gärna dela med mig av det, men jag behöver hjälp att hitta mitt sätt att föra det vidare till andra.

Jag känner mig lite rädd. Rädd för att alla andra kommer att vara bättre än jag, att jag kanske inte trivs. Men det är ju det här utveckling handlar så mycket om: att våga ändå. Om människor där är 1000 gånger vigare än mig så får de väl vara det då. Jag är ju trots allt inte där för att jämföra mig.

Och när jag känner de här rädslorna förundras jag än en gång över min utgångspunkt: rädslan kommer först och solkar ner glädjen. Jag gör mitt bästa för att bara fokusera på allt det spännande, roliga och härliga. Det kommer bli lärorikt och alldeles underbart.