Jag fick ytterligare en fråga och jag har på känn att det kommer att bli ett rätt långt svar det här med så jag skriver ett inlägg om det också:

Hur har yogan fått dig att bli mer självsnäll? Det är där jag brister så totalt, och skulle verkligen behöva jobba med det på något sätt, men jag vet inte hur!

Första gången jag yogade var jag 19 år och gick en kurs i avslappningsyoga på Medis på Åland. Jag kan klart och tydligt se att jag inte var redo att ta emot yogans fördelar då. Jag gick dit och irriterade mig på att jag var så stel och sen somnade jag under avslappningen i slutet av klasserna.

När jag bestämde mig för att testa yoga den här gången var jag i ett helt annat stadie i livet. Jag hade med hjälp av böcker och kurser kommit fram till att det finns två versioner av mig: en del av mig som är rädd och dömande, den där rösten i huvudet som alltid kommer att vilja mala på om hur dålig och otillräcklig jag är (många kallar det egot) och en annan del av mig som är mitt sanna jag, den delen som har drömmar, som vill ha mer av livet, som vill våga, som vill öppna upp hjärtat för kärlek. Det är den delen som vill springa längs en jävla strand och hjula och hoppa och känna mig fri.

Så med den medvetenheten märkte jag snabbt hur egot började mala redan utanför första yogaklassen jag skulle gå på förra året: det här var väl dumt, ska du gå in dit bland alla som är så viga och skämma ut dig, du som knappt kan nå ner till knäna vid en framåtfällning! Gud vad fånigt, är det inte lika bra att du går tillbaka till omklädningsrummet och går hem.

Sidospår: jag hör det här bland många som är nyfikna på yoga men inte känner att de inte riktigt vågar. ”Jag är som ett kylskåp så det skulle aldrig gå”. Det är egot som talar, det vill tala om för dig att du inte duger, att du kommer göra dig till åtlöje och att det är lika bra att du inte ens försöker. Men det är fel! Vill du yoga så kan du yoga. Alla kan yoga!

Hur som helst bestämde jag mig för att inte lyssna på den rösten, jag kände så starkt att jag ville yoga och inga rädslor skulle få ta det ifrån mig.

Så jag gick in på klassen och från allra första gången så bestämde jag mig för att vara snäll mot mig själv: jag gör det som min kropp klarar av. Innebär det att jag bara når till knäna vid en framställning så gör det det. Jag ska inte pressa mig, jag har pressat mig tillräckligt här i livet. Yogan ska bli min safezone där jag bara får vara precis som jag är. Det här tankesättet ihop med djupandningen gjorde verkligen underverk. 

För första gången i mitt liv kunde jag ”träna” utan att det var ett straff. Jag gjorde för att jag ville göra min kropp gott.

Jag kunde sitta i en framfällning och fortfarande ha 20 centimeter kvar till tårna och acceptera det. Det var helt okej! Det var det här min kropp klarade den här dagen och jag tackade den för det.

Det gick upp för mig att det här var första gångerna i mitt liv jag tackat min kropp för någonting. Jag var varsamt och respektfull mot min kropp, som jag utsatt för så mycket misshandel och dömande under åren. Min kropp som fått utstå så mycket skit, som avgiftat mig från alkohol gång på gång, som stått upp för mig även om jag medvetet svultit den eller bara proppat i den en massa dåligheter, socker, lightprodukter och snabbmat. Min kropp som lyckats reparera sig från alla gånger när jag varit sjuk, från den gången när jag var sju år och låg inlagd på sjukhus för att alla möjliga olika sjukdomar som angripit mig på samma gång. Min kropp som läkte sig själv från de fruktansvärda eksemen jag hade när jag var yngre. Som repat sig från alla operationer. Och det enda jag sagt till den under åren har varit att den är otillräcklig! Att den är ful och fel.

De här insikterna om vad jag gjort mot min stackars kropp blev väldigt starka.

Jag insåg att det förhållningssätt jag haft till min kropp inte fungerade. Jag hade kämpat mot den så länge. Min hjärna hade liksom teamat ihop sig mot kroppen. Den här kampen skulle jag kunna fortsätta utkämpa hela livet, mina tankar skulle kunna fortsätta slå mot kroppen och min kropp skulle få strida för sin rätt att finnas till. Men det ville jag inte, jag ville för en gångs skull välja att sluta fred, att acceptera min kropp som den är.

Och med det här har det kommit en hel del val som fallit sig rätt naturligt: jag äter väldigt sällan kött för jag vill inte äta ett djur som kan ha proppats fullt med antibiotika och lidit under sin livstid, jag undviker socker de flesta dagar i veckan, jag dricker inte alkohol, jag röker inte. Jag har blivit bättre på att fråga min kropp vad den är sugen på snarare än att bara trycka i den något bara för att mitt huvud och mina känslor säger åt mig att göra det.

Med självsnällhet ingår också att lyssna när någonting är fel i kroppen. Många går med huvudvärk eller magont dag ut och dag in. Kanske äter de mediciner för att dämpa symptomen. Men det är ju din kropp som försöker säga dig någonting! Den pratar med dig och du vägrar lyssna! Sedan är vi förvånade den vackra dag när vi går rakt i väggen eller får magsår!?

Om du inte går på yoga eller har lust att börja så skulle jag ändå rekommendera att du börjar säga tack till kroppen. Kanske varje kväll när du ligger i sängen efter att den burit runt på dig en hel lång dag. Tänk på allt den gjort för dig och säg bara tack. Högt eller tyst för dig själv.

Annars är det ett ypperligt tillfälle att tacka kroppen när du smörjer in dig efter duschen (om du nu brukar göra det). Massera dig ordentligt så att det känns skönt, var noga med områden där du känner dig stel. Glöm inte nacken och tinningarna. Känns det jättekonstigt, tänk till en början att du masserar någon som du verkligen älskar. Rå om din kropp ordentligt! 

Gå ut i skogen eller på ett öppet fält och andas frisk luft. Fyll lungorna till max, det finns små muskler mellan revbenen som nästan aldrig får stretchas annat än när vi tar riktigt djupa andetag.

Spring en runda bara för att se att din kropp orkar ta dig lite längre än du tror. Gå på crossfit och känn hur det känns när varenda liten del i kroppen har gjort allt de förmått.

Glöm inte att säga tack efteråt.