Kvällspromenaderna här i kvarteren är en av de bästa stunderna på dagen. Även om jag kan bli lite less på att det aldrig är helt tyst häromkring. Nynäsvägen slutar aldrig dåna, det spelar ingen roll hur höga bullerplank de än försöker bygga.

Jag tycker om att gå omkring bland villorna och tänka på människorna som bor där, att deras liv bara pågår. Undrar om de ens är medvetna om det eller om de tar det för givet. Jag har ofta tagit livet för givet. Inte lika mycket nu längre.

Den här helgen har jag inte gjort speciellt. Tvättat och pratat med grannen nere i tvättstugan. Hans mamma har fått en stroke. Han bor med henne nu, tidigare har han bott i Italien och varit gift i många år. Han säger att mammans rum är så inrökt att väggarna är gula och så klagar han på hemtjänsten, de har det för stressigt. Jag promenerade på Skogskyrkogården i fredagskväll, genom den stora grusgången i mitten där det inte finns några lampor. Det är nog min favoritplats i Stockholm.

Jag gör mitt bästa för att försöka känna alla känslor när de dyker upp. Andas och känna. Jag är medveten om att jag gjort mycket motstånd tidigare och jag vill bort från det där. Hur svårt och jobbigt eller underbart det än är så vill jag kunna ta det när det kommer. Det är inte farligt att känna. Ofta är det till och med mycket jobbigare att kämpa emot.

Jag yogar och noterar att det blir väldigt jobbigt för mig i svanen. Höfterna vill inte alls vara med och det känns som att jag bara vill ut ur positionen. Det är spänningar och stelhet som hamnat där av flera olika anledningar och jag kommer inte att vinna någonting på att pressa kroppen förbi det onda. Jag försöker att bara känna. Inte döma så mycket.