För varje ord jag läser från författaren Elizabeth Gilbert så älskar jag henne lite mer.

Häromdagen skrev hon om att inte leva någon annans dröm.

Efter jättesuccén med boken Eat, pray & love blev hon erbjuden både det ena och det andra. Bland annat en egen tv-show. Men hon valde inte det, för hon gjorde något som jag tror många missar: hon kände efter. Är det här min dröm? Nej. Hennes dröm var att göra research i tre år för nästa bok.

Det är så otroligt jävla lätt att förblindas av pengar, fina titlar och uppmärksamhet. Jag gjorde det, jag höll mig kvar på mitt jobb på Aftonbladet genom att intala mig själv att det var det ett drömjobb. Och det var det säkert! Men det var inte mitt. Det spelar ingen roll hur många nyutexaminerade journaliststudenter som hade trånat efter mitt jobb – det är fortfarande deras dröm. Inte min.

Sen skiljer det där sig så mycket från individ till individ. Jag var tillsammans med en kille som hade jobbat på samma ställe i 12 år. Det var väl inte direkt något drömjobb, men det spelade ingen roll för honom. Han ville ha det så. Hans resonemang löd att han jobbade för att kunna ha en bra fritid då han kunde göra annat han drömde om att göra.

Det här kunde jag förstås inte acceptera. Jag var på honom hela tiden, fanns det ingenting annat han skulle vilja göra, skulle han inte kunna satsa på det eller det? Ville han inte känna att han hade ett jobb som han älskade över allt annat och kändes betydelsefullt för honom?

Och då är vi där igen. Det var inte hans dröm! Hans dröm var att ha ett tryggt jobb så att han kunde ha en vettig fritid.

Jag försökte bara pracka på honom min dröm att ha ett jobb jag älskar över allt annat och som känns betydelsefullt för mig.

Elizabeth Gilbert länkar också till det här klipper och skriver:

If you’re wondering what your calling is — your vocation — here’s a clue: It’s whatever makes you as happy as screwing around with a soccer ball during warm-ups clearly made Maradona.