Jag har gått den första helgen på utbildningen till hundpsykolog. Vi har bland annat pratat om att lyssna. Som journalist har jag ju lyssnat väldigt mycket på människor, men på ett lite märkligt sätt. Håller förstås hela tiden koll på vad som dyker upp i samtalet, men har också alltid tankar på vad jag ska ställa för nästa fråga.

Nivåerna av lyssnade brukar beskrivas så här:

0 – Inget lyssnade, du är frånvarande, lyssnar lite här och där men glömmer bort vad den andra personen har sagt. Jag lyssnar så här om jag till exempel går in i mataffär och pratar i telefon samtidigt, har alltid dåligt samvete efteråt och fattar inte ens varför jag gör det. Blir ju bara dumt.

1 – Inre lyssnande, vi lyssnar men främst för att kunna snappa upp någonting som gör att vi kan få ta ordet. Berätta hur vi själva hanterat en liknande situation eller hur vi tycker att personen ifråga ska rätta till sitt problem. Egentligen handlar det mest om att vi själva vill prata. Den här typen av lyssnande märker jag jätteofta hos mig själv, speciellt när jag pratar med vänner som har problem. Man vill så gärna dit och lösa allt direkt. Någonting säger mig att människor som säger att de är ”bra på att lyssna” ofta ligger till stor del på den här nivån.

2 – Fokuserat lyssnande, vi går in i vad den andra personen berättar och släpper våra egna värderingar och åsikter utan blir engagerade och lyssnar helt och fullt. Ställer följdfrågor och vill veta mera (inte bara för att vara vänliga för att vi snart hoppas på att få prata själva).

3 – Globalt lyssnande, här är det inte bara hjärnan som är inkopplad, du tar också med dina sinnen. Du lyssnar på det som sägs, men också det som inte sägs: vad händer mellan raderna? Din intuition är på och du lyssnar lika mycket på vad din magkänsla säger om ord, tonfall, kroppsspråk och mimik.

Att verkligen lyssna på vad en annan människa har att säga är en väldigt fin gåva. Jag tänker att om jag själv vågade vara tyst lite mer i vardagslivet så skulle jag dessutom också få ta del av mer intressanta saker än vad jag gör i dag.

Precis som med allt annat vardagligt så borde ju sinnena vara påkopplade betydligt oftare, tyvärr levs större delen av mitt liv uppe i huvudet och inte genom smak, hörsel, doft eller känsel.

Men det går alltid att öva.