Jag läser Den självläkande människan och funderar mycket över hur väl jag egentligen känner min kropp. Känner jag den ens?

Jag har sedan fyra och ett halvt år tillbaka en hormonspiral som gör att jag i princip inte har mens. Jättebehändigt förstås, men vad är det som händer i kroppen? Jag har ingen riktig aning om vad det är som har ruckat på någonting så naturligt som min menstruationscykel. Hormorner förstås, men vad för hormoner? Hur påverkar de kroppen i övrigt? Ingen aning. Jag har bara varit glad ihågen, tänkt att jag har det riktigt bra som inte har mens. Har vant mig så till den milda grad att jag var hemma hos en kompis och såg ett paket tamponger och tänkte: herregud, håller folk PÅ med sånt där fortfarande!?

Jag har ju sluppit mensvärk. PMS har jag inte märkt av. Inte för att jag kan minnas att jag haft det innan spiralen heller. Å andra sidan kan jag säkert ha haft det och inte kopplat det till att kunde tänkas vara PMS. Jag har aldrig haft någon ordning på sånt där.

Mensen försvann ju lite här och där i och med ätstörningarna i tonåren och efter det har jag väl slarvat med p-piller hit och dit och ätit lite när jag känt att det passat. Ibland två månader i sträck bara för att det känts smidigt.

Jag har vänner som säger att de känner att de har ägglossning. Den superförmågan gick nog till några få utvalda, eller så är det bara jag som inte vet hur det ska kännas.

Mitt mål/dröm/tanke är väl att jag ska bli så mycket bättre på de här sakerna. Bli vän med min mens och sluta hålla på och jinxa kroppen med hormoner. Problemet är att mens så länge jag kan minnas varit starkt förknippat med skam och skuld.

Jag tänkte på det senast när jag jobbade på Aftonbladet och en tjej gick runt och viskade och frågade om någon hade en tampong. Sen skulle tampongen smusslas över till henne via tröjärmen så ingen skulle se. Mycket sjå för en så liten sak. En stackars oanvänd inplastad tampong har väl aldrig skadat någon.

Jag minns när jag fick mens första gången. Fy fan säger jag bara. Vi skulle på klassresa till Gröna lund och jag fick proppa trosorna fullt av toapapper. Det var det värsta som kunde hända. Inte kunde jag prata med någon heller, så jag låtsades som ingenting men kunde inte tänka på någonting annat. Åkte fritt fall trots att jag var så höjdrädd och tänkte väl någonstans att livet ändå var över.