Jag gick mot tunnelbanan på Kungsholmen i går kväll och sköljdes över av en så kraftig känsla av meningslöshet.

Det blir så ibland. När min hjärna har gått på högvarv för länge så tappar jag fotfästet. 

Jag försöker intellektuellt greppa meningen med livet och det går inte. Jag bara famlar runt, förstår inte hur världen kan se ut som den gör. Varför människor håller på och håller på. Varför gör folk saker? Varför gör jag saker? Vad är meningen? Från de här tankarna kommer känslan av ensamhet. Det känns som att alla andra fattat saker som jag inte lyckats förstå. Ser saker med livet som jag inte kan se.

Det är inte konstigt att jag hamnar här. Jag har en snabbfil dit efter att ha upprepat de här tankarna i mitt huvud i så många år med depression.

Men det som skiljer sig numera är att jag kan förmå mig själv att observera och på så vis distansera mig från mina tankar på ett annat sätt. Jag är inte de där tankarna. Det är bara tankar. Jag är inte heller konsekvensen av mina tankar: de där fruktansvärda känslorna av meningslöshet och ensamhet. Det är inte sanningen. Det är inte jag. Jag är så mycket större än så.

Jag kan sätta mig ner och andas djupt, försöka lugna tankarna och känna inåt.

Det jag känner där är inte allt det här hemska, ogreppbara meningslösa livet.

Där finns någonting annat.

Där finns stillhet.

Men också en stark längtan efter att tillåta mig själv att verkligen vara jag. Att vara fri, att ha förmågan att känna kärlek utan rädslor. Att våga satsa och förlora och vinna och skratta och gråta och acceptera varenda en människa och situation precis som de är. Verkligen leva. Så mycket mer än vad mina tankar sätter gränser för.

Jag tänker att det är det sanna. Det andra är bara brus.