För varje ord jag läser från författaren Elizabeth Gilbert så älskar jag henne lite mer.

Häromdagen skrev hon om att inte leva någon annans dröm.

Efter jättesuccén med boken Eat, pray & love blev hon erbjuden både det ena och det andra. Bland annat en egen tv-show. Men hon valde inte det, för hon gjorde något som jag tror många missar: hon kände efter. Är det här min dröm? Nej. Hennes dröm var att göra research i tre år för nästa bok.

Det är så otroligt jävla lätt att förblindas av pengar, fina titlar och uppmärksamhet. Jag gjorde det, jag höll mig kvar på mitt jobb på Aftonbladet genom att intala mig själv att det var det ett drömjobb. Och det var det säkert! Men det var inte mitt. Det spelar ingen roll hur många nyutexaminerade journaliststudenter som hade trånat efter mitt jobb – det är fortfarande deras dröm. Inte min.

Sen skiljer det där sig så mycket från individ till individ. Jag var tillsammans med en kille som hade jobbat på samma ställe i 12 år. Det var väl inte direkt något drömjobb, men det spelade ingen roll för honom. Han ville ha det så. Hans resonemang löd att han jobbade för att kunna ha en bra fritid då han kunde göra annat han drömde om att göra.

Det här kunde jag förstås inte acceptera. Jag var på honom hela tiden, fanns det ingenting annat han skulle vilja göra, skulle han inte kunna satsa på det eller det? Ville han inte känna att han hade ett jobb som han älskade över allt annat och kändes betydelsefullt för honom?

Och då är vi där igen. Det var inte hans dröm! Hans dröm var att ha ett tryggt jobb så att han kunde ha en vettig fritid.

Jag försökte bara pracka på honom min dröm att ha ett jobb jag älskar över allt annat och som känns betydelsefullt för mig.

Elizabeth Gilbert länkar också till det här klipper och skriver:

If you’re wondering what your calling is — your vocation — here’s a clue: It’s whatever makes you as happy as screwing around with a soccer ball during warm-ups clearly made Maradona. 

Jag gick mot tunnelbanan på Kungsholmen i går kväll och sköljdes över av en så kraftig känsla av meningslöshet.

Det blir så ibland. När min hjärna har gått på högvarv för länge så tappar jag fotfästet. 

Jag försöker intellektuellt greppa meningen med livet och det går inte. Jag bara famlar runt, förstår inte hur världen kan se ut som den gör. Varför människor håller på och håller på. Varför gör folk saker? Varför gör jag saker? Vad är meningen? Från de här tankarna kommer känslan av ensamhet. Det känns som att alla andra fattat saker som jag inte lyckats förstå. Ser saker med livet som jag inte kan se.

Det är inte konstigt att jag hamnar här. Jag har en snabbfil dit efter att ha upprepat de här tankarna i mitt huvud i så många år med depression.

Men det som skiljer sig numera är att jag kan förmå mig själv att observera och på så vis distansera mig från mina tankar på ett annat sätt. Jag är inte de där tankarna. Det är bara tankar. Jag är inte heller konsekvensen av mina tankar: de där fruktansvärda känslorna av meningslöshet och ensamhet. Det är inte sanningen. Det är inte jag. Jag är så mycket större än så.

Jag kan sätta mig ner och andas djupt, försöka lugna tankarna och känna inåt.

Det jag känner där är inte allt det här hemska, ogreppbara meningslösa livet.

Där finns någonting annat.

Där finns stillhet.

Men också en stark längtan efter att tillåta mig själv att verkligen vara jag. Att vara fri, att ha förmågan att känna kärlek utan rädslor. Att våga satsa och förlora och vinna och skratta och gråta och acceptera varenda en människa och situation precis som de är. Verkligen leva. Så mycket mer än vad mina tankar sätter gränser för.

Jag tänker att det är det sanna. Det andra är bara brus.

Alla de pengar jag tjänar som frilansjournalist nu går till utbildningar. I princip alltihop. Jag tänker att jag investerar i mig själv. 

I dag anmälde jag mig till en vidareutbildning till hundpsykolog. Det innebär att jag när jag är klar kan hjälpa hundar med olika slags problembeteenden. Aggression, rädsla, jakt, ångest, separationsångest och ge efterchocksbehandling. Det känns bra. Det är ju det jag vill. Jag vill jobba med hundar, yoga och att skriva.

Jag har inte några pengar kvar, men det känns okej. Jag tänker att det kanske är hälsosamt för någon som mig som alltid hållit i pengar att bara våga göra sig av med alltihop.

Jag pratade med en kompis i går om hur lätt det är att ens eget välmående prioriteras bort.

Det är så lätt att priolistan plötsligt ser ut så här:

Jobb

Köpa ny lägenhet

Planera semester

Min kompis som mår dåligt

142 andra saker som känns viktiga

och någonstans långt, långt nere kommer allra viktigaste punkten: att jag mår bra. 

Det går förstås att leva så här. Jättemånga människor gör det. Men det blir rätt orättvist för du ger aldrig dig själv chansen att vara ditt allra bästa. Ju högre upp du prioriterar dig själv desto bättre kollega, vän, mamma, lägenhetsköpare kommer du ju att vara.

Det känns rätt ledsamt att säga, men fram tills för ungefär ett år sedan har jag alltid prioriterat den jag varit tillsammans med framför mig själv. Det är rätt jävla jobbigt, kan jag rapportera. Och det värsta är väl att jag trott att jag gjort den andra personen en tjänst och förväntat mig samma sak tillbaka. Jag kan tänka mig att många människor med barn tror att de gör dem en tjänst genom att prioritera barnen framför sitt eget välmående. Men föräldrar som sätter en massa andra behov framför sina egna lär ju ut att det är så det ska gå till.

Att sätta sitt eget välmående först betyder inte att du är egoist, även om det kan kännas så till en början. Det handlar om att först och främst fråga sig själv: vad behöver jag för att må bra? Kanske kommer det att göra att du blir bättre på att dra gränser. Att ha en bra självkänsla handlar bland annat om att kunna sätta gränser.
Jag har inte haft en bra självkänsla så mitt liv har ofta flutit in i en massa andra människors behov. Det kanske låter luddigt, men det handlar om rätt enkla saker som att säga ”jag kan/orkar inte ses i dag”, ”nu måste jag gå hem”, ”nej tack”, ”jag måste lägga på nu”. Bara avsluta samtalet med den där människan vid kaffeautomaten på jobbet när jag har andra saker att göra, jag har haft jättesvårt med sånt. Men det blir bättre.

Jag försöker att varje morgon sätta mig själv först åtminstone en liten stund. Ta det lugnt några minuter, ha en avstämning. Känna efter hur jag mår just den här dagen.

Sen brukar det spåra ur rätt snabbt när jag väl sätter mig vid datorn, men det hjälper att bara ta små korta pauser emellanåt och bara stämma av. Snabba frågor: Hur känns kroppen? Hur mår jag? Behöver jag något?

Ibland om det är stressigt så glömmer jag bort det och då känner jag tydligt hur allt blir obalanserat.

Men det är skillnad nu. Förr var allt i obalans hela tiden.

Bilderna kommer från Hundens hus. 

Jag och Stoffe har gått en tvådagarskurs i Tellington ttouch. Det är en slags hanterings- och beröringsmetod för djur och människor (i det här fallet då hundar).

På hundar blir det så oerhört tydligt vad rädsla och stress gör med kroppen. Har ni till exempel sett en hund som står med stel, liksom hopkrupen kropp och bara skäller och skäller och skäller så vet ni vad jag menar.

Människor samlar ju på sig känslomässiga spänningar och stelhet på samma sätt. Stress och ilska, negativitet, bitterhet, obearbetad sorg. Allt sånt sätter sina spår rent fysiskt i kroppen. Jag inser mer och mer vikten av att ta det varsamt. Den här tekniken som jag fått lära mig i helgen är väldigt mjuk. Man jobbar med nervsystemet och bindvävshinnan (fascian). Min första reaktion är: hur kan det här hjälpa? Hur kan en lätt beröring gör någon skillnad? Jag tänker liksom att det krävs djupmassage och mer ingående stretchövningar för att lösa upp saker.

Och i vissa fall: ja. 

I andra fall: absolut inte.

Om jag nu för över de här tankarna på människor och yoga så blir det tydligare. Vissa yogafrälsta människor får det att låta som att bara du kastar dig in på första bästa yogaklass blir allting bra, då kommer du att känna dig mindre stressad och din stelhet kommer att släppa.

Men det är inte så för alla.

Människor som är rejält sönderstressade och utbrända ska nog inte hoppa in direkt på en vanlig yogaklass. Människor som har obearbetade trauman eller människor som av någon anledning blivit svårt chockade, kanske varit med om en svår förlust eller olycka ska inte heller göra det (allt skiljer ju från individ till individ förstås).

En människa som mår så är inte mottaglig för att börja mixtra med kroppen som du gör på en vanlig klass. En hund som varit i chock eller är fylld av rädslor och stress är inte heller mottaglig för vanlig träning. Allting måste tas varmsamt. Vissa människor kanske behöver börja med att över huvud taget försöka hitta tillbaka till att klara av att få ner andetagen ordentligt i lungorna. Sedan kan man sakta men säkert börja med varsam beröring likt den jag testade på i helgen.

Annars finns det en typ av yoga som kallas restorative yoga som lite skämtsamt brukar kallas ”kuddyoga”. Jag har skrivit en del om den långsamma yinyogan eftersom jag gillar den formen, men det här är ännu lugnare.

Restorative är den mjukaste yogaformen av alla. Jag brukar förklara det som att du vill tillbaka till känslan då du kände dig allra, allra tryggast som barn. För mig var det när mamma stoppat täcket runt mig så att jag verkligen låg hårt inbäddad och hon satt bredvid mig på sängkanten på kvällen.

Med hjälp av kuddar, bolster och filtar stadgar du upp en viloposition och ligger där i upp till 20 minuter. Enkelt uttryckt hjälper det till att balansera nervsystemet och läker kroppen från stress och skador. Just därifrån behöver en del personer utgå (och det blir fler och fler i takt med att stressnivåerna ökar).

Sedan tror jag också att både yin- och restorativeyoga är bra komplement för att skapa psykisk balans till annan mer fysiskt utmanande träning. Det behöver inte vara någon annan yogaform utan löpning, crossfit, styrketräning. Vad nu folk pysslar med.