Jag har alltid varit pratig av mig. Alltid känt att det finns ett behov av att fylla ut tystnaden som uppstår när det är ytterligare en person eller flera i ett rum.

Jag måste ju säga något. Det kan ju inte bara vara tyst. Då kan det ju bli pinsamt och jobbigt. Lika bra att säga någonting kul så folk börjar skratta i stället.

Men det där ligger ju hos mig. Jag tror att jag måste prata så att andra människor ska må bra. Men om de mår bra av att prata så skulle de väl prata. Ibland kanske det bara kan få vara tyst. Jag tänker att det är en bra övning för mig att vänta ut människor och lyssna på vad de har att säga i stället för att gå på direkt om vad jag har att komma med. Inte minst i jobbet som journalist kan det vara en fördel att också klara av att vara tyst och inte bara mata på med frågor.

När jag jobbade på kontor reflekterade jag sällan över hur mycket jag pratade. På något vis kände jag bara att det var min plikt att underhålla människor. Dessutom har eftertänksamma och mer tystlåtna människor nästan provocerat mig. Det måste ju vara någonting konstigt, har jag tänkt. Varför säger de inte bara något?

I relationer har jag också haft svårt med tystnad. Också där tänkt: varför säger han inte bara något?

Nu när jag är hemma om dagarna, mestadels i tystnad med hundarna så blir det en så tydlig kontrast när jag väl åker ut på jobb eller ska träffa någon. Jag märker hur det är en roll jag kliver in i. Nu-ska-här-pratas-rollen. Men tycker jag ens så där vidare värst om att prata hela, hela tiden? Jag vet inte. Jag tror inte det. På yogastället jag ska till i Goa så är det tysta timmar mellan 20 på kvällen till 10.30 på morgonen och när jag läste det det så kände jag bara hur otroligt skönt det skulle bli. Vad befriande att umgås med andra människor utan att hela tiden behöva prata.

Jag har alltid trott att jag måste underhålla, få folk att skratta. Freud ska ha sagt att humor är en av de största försvarsmekanismerna. Så vad är det i så fall jag har försvarat mig från?