Jag läste en intervju med låtskrivaren/artisten Damian Ardestani (XOV) i DN Stockholm i morse. Jag blev otroligt berörd. Hade aldrig hört talas om honom men hans historia är så gripande.

Från att ha varit säljare, till att ha blivit säljcoach till att bli säljchef. Så satt han där på Stureplan, 23 år gammal och tjänade en massa pengar och brände i väg det på att festa, shoppa, dricka och bjuda. 

Ansvaret på jobbet var stort och till slut var han helt slutkörd, åkte till Grekland för att vila upp sig. Vaknade upp från en mardröm där han sett sig själv som en totalt apatisk människa med död blick i spegeln.

Åkte hem och sa upp sig.

Alla kompisar bara ”är du sjuk i huvudet som lämnar det där välbetalda jobbet?”. Typ.

Han ville återvända till musiken han hållit på med som ung. Startade ett skivbolag, men det ville sig inte trots massvis med investerade pengar. Allt kraschade. Så han drog sig tillbaka till en stuga i skärgården för att försöka en sista gång med musiken innan han skulle bli tvungen att återvända till säljsvängen. Han la upp några låtar på Soundcloud och då plötsligt: chefer från Sony och Live nation hör av sig.

– Jag var på botten men för första gången i livet kände jag mig riktigt fri. Jag har alltid velat vara artist men det var då jag kände att det var på riktigt. När man förlorat allt så är man inte rädd att förlora något. Då beter man sig på ett sätt som leder framåt, tror jag. 

Den här historien tilltalar mig oerhört. Jag har i livet varit så otroligt rädd att börja om. Har många gånger spelat säkra kort. Inte när jag sa upp mig från Aftonbladet och inte nu när min senaste relation tog slut, men annars. Jag har identifierat mig så starkt med jobbet och gör det till viss del fortfarande. För vem är jag om jag helt plötsligt inte får skriva krönikor längre? Det är ju det jag kan.

Livet blir så mycket jobbigare när vi identifierar oss så starkt med saker.

Det är som att jag känner ett motstånd till att verkligen fråga mig själv vad som egentligen är viktigt.

För sånt där förändras ju genom livet, men det händer ju lätt att man greppar kvar. Inte av vilja utan av rädslan för vad som skulle kunna hända om vi släppte taget. Om inte skriva krönikor är det viktiga för mig, vad är då det viktiga? Om inte den där personen jag var så kär i var det viktiga? Det finns alltid en risk att det kanske inte finns något svar alls på de frågor och där börjar det bli riktigt obehagligt. Om inte det du identifierat dig med betyder något och du inte heller har något nytt att identifiera dig med i stället … vad blir det av allt då?

Jag tror att livet bär oss. Är vi bara tillräckligt villiga att vara närvarande så kommer rätt saker att komma till oss. Men om vi inte är närvarande och öppensinnade så kommer de där andra möjligheterna/tvärsvängarna i livet att gå oss förbi.

Stannar du kvar i en relation bara för att du har en idé om att relationer inte FÅR ta slut så är du fast i den kampen. Du ger dig inte ens chansen att vara öppen och ta in en ny människa i ditt liv.

Stirrar du dig blind på att tjäna mycket pengar så kommer du bara att ta en viss typ av jobb och inte göra dig själv rättvisa genom att känna efter vad det egentligen är du vill göra och vad du mår bra av.

En gammal vän, som är betydligt mer poetisk i sitt språk, uttrycker det så fint:

Det är alltid lika jobbigt när den stackars identiteten kommer i kläm.
När man måste fråga sig igen vad som är viktigt och våldsamt separera det från sådant som man kanske trodde var.
Men kanske värsta av allt,

från sådant som en gång var.