Det är nytt år om sju timmar. Jag låg nyss så länge i badet att jag har skrynkliga fingrar.

Jag funderar på nyårslöften. Jag brukar sällan ge några. Eller säkert har jag sluddrat fram något när jag stått vittvinsfull och rökt genom fönstret på någon hemmafest. Att jag ska springa ett maraton.

Jag har aldrig sprungit ett maraton. Inte ens i närheten. Jag tror att jag har sprungit en mil tre gånger i mitt liv.

Nåväl.

Mitt löfte, eller vad man nu ska kalla det, intention kanske, är att vara jag. Hela jag. 

Jag vill våga rannsaka mig själv. Det finns så mycket människor som noggrant granskar omvärlden men sällan ser till sig själva. De är rädda för blicka inåt och tvivlar på värdet av sånt som inte är påtagligt eller kan bevisas. Däremot accepterar man helt och fullt vad andra ”viktiga” människor säger är sanningen.

Men när man inte lyssnar inåt utan lyssnar och tror på vad andra tänkt och sagt uppstår en tomhet. Man vågar inte lära känna sig själv på djupet. Man blir vilsen. Rotlös.

Som människa kan man vara ”lyckad”, ha ett bra jobb, massor med pengar och en fin utbildning. Men vad spelar det för jävla roll om man inte har någon kunskap om sig själv och om livet?

2015 vill jag rannsaka mig själv på djupet. Jag vill vända ut och in på mig själv och komma i kontakt med alla mina sidor. I synnerhet mina dåliga. Alla rädslor. Egosim. Avundsjuka. Lättja.

Jag vill låta dem komma upp till ytan och sen ska jag lära känna, förstå och acceptera varenda en.

Jag läste två fina rader i en bok om känslobearbetning:

”När man vårdar om sin sanning, det vill säga när man är ärlig och vågar se hela sig själv, förlorar man inte fotfästet. Då finner man sin rot.”