Startsida / Inlägg

Att älska sönder sina relationer och inte ens älska sig själv.

av Zandra Lundberg
hug-yourself

Blev att fundera mycket på mina egna relationer i natt.

Tid är ett problem i de flesta relationer. Folk har inte tid för sin partner.

Precis som de knappt har tid för sina föräldrar, syskon och vänner. Absolut inte sig själva.

Egentligen är det inte mycket att klaga över.

Är man en vuxen människa så är det upp till en själv att göra sina egna prioriteringar. Tyvärr blir ju prioteringarna ofta skeva. Samhället uppmuntrar att det ska bli skevt. Ett jobb går ofta före allt annat. Pengar går före. Status går före.

Det ska hända någonting drastiskt, en olycka eller att någon blir svårt sjuk, för att folk ska inse vad som egentligen betyder något. Då är det så självklart, när man sitter där i väntrummet på sjukhuset. Vad fan har jag hållit på med? Jag borde ha funnits där mer.

Jag har dock jobbat lite annorlunda i mina kärleksrelationer.

Jag har alltid satt den personen jag är tillsammans med först. Ingen människa kan påstå att jag inte har älskat. Jag har älskat så jag utplånat mig själv många gånger om, givit upp allt som är jag. Visst, jag har väl haft jobb och intressen och så där, men ingenting sånt har spelat någon roll. Jag har funnits där varenda minut och sekund för den jag älskat.

Jag har älskat så det knappt funnits plats för någon annan relation över huvud taget. Försummat andra.

Haft svårt att se var jag själv slutat och den andra människan börjat.

Älskat så det gjort ont. 

I gengäld har jag förväntat mig samma sak tillbaka.

Men det går inte. 

Det funkar inte så. Två människor kan inte ge upp precis allt annat och bara leva och andas för varandra. Det går inte.

Eller går och går.

Det går väl säkert, men det blir liksom inte så mycket kvar av en sån relation. Det blir isolerat och vilset för båda har tappat bort sig själva på vägen.

 

Jag vet inte. Jag har bara haft en så ständig längtan efter närvaro. Att den människan jag är tillsammans med bara ska stänga av allting annat som pågår, åtminstone för en liten stund, och SE mig. Jag har haft relationer sedan jag var 13 år gammal men aldrig känt mig riktigt sedd. Alltid känt mig ensam, aldrig tillfredsställd. Jag har alltid haft det här ständiga behovet av att jag vill att den andra personen bara ska sätta sig ner och prata med mig. Inte för att den måste, eller för att vi har druckit alkohol eller för att det är ett bråk eller för att det är någonting som måste pratas om. Bara för att vara närvarande en liten stund, för mig.

Jag har längtat och jag har tjatat och jag har lyckats driva människor längre bort från mig på grund av min intensiva längtan.

Jag vill ju för fan bara att han ska se mig.

 

I förälskelsefasen så finns det här. Det där därför jag älskar den tiden. Då finns det tid att ge varandra full närvaro. Jag ser dig, jag bryr mig om dig, jag har ingenting annat som pågår i mitt huvud just nu. Ingen stress, inget jobb, inget annat. Jag ser DIG.

Det är så förrädiskt att få lite av det och sen få mindre och mindre ju längre relationen går.

Jag vill ju egentligen ha det hela, hela, hela tiden.

 

Och vad påminner det där om? Ett barn, förstås. Ett litet barn som så gärna bara vill få uppmärksamhet och närvaro från omvärlden men det är alltid, ständigt så mycket annat som drar i vuxenvärlden. Det finns inte riktigt tid att bara sitta stilla och ge barn den tiden. Speciellt inte nu, med mobiler och surfplattor och saker som ”mamma bara måste få kolla”. Med det inte sagt att jag inte har fått uppmärksamhet som barn. Det har jag. Men jag tror att ett barn kräver enormt mycket av den varan. Vissa har ett närapå outsinligt behov av den där närvaron som några stackars föräldrar aldrig någonsin kommer vara i närheten av att tillfredsställa. Speciellt inte med jobb och hygien och Instagram allt vad det nu är som ska skötas. Men jag tror ju att chanserna att fylla behovet ökar genom föräldrar som sätter sig själva först. Som är närvarande.

 

Jag kan inte göra mycket åt hur jag har varit, men jag kan med en medvetenhet om mitt beteende göra om. Börja sätta mig själv i första hand. Vara närvarande för mig själv, först och främst. Värdera mig själv högst. Verkligen, på riktigt, älska mig själv. Finnas där i de relationer jag bryr mig om. Längtar jag så borde det väl rimligtvis finns andra människor som längtar efter att få någon annans närvaro. I min värld är det något av det finaste jag kan ge. Och få.

Jag har ju alltid hört hur viktigt det är att älska sig själv, men det är som att jag aldrig riktigt fattat.

6.self-love
Follow on Bloglovin
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB