Den här bilden.

Jag trillar över den ibland när jag söker efter andra i iphoto. Fick den av en kompis när jag tog studenten. Är väl från när jag är 13, tror jag.

Jag kan bli så ledsen när jag ser den. Jag mådde så dåligt. Struntade i att äta. Kräktes upp maten om jag nu väl åt. Hade någon frågat mig då om jag mådde dåligt hade jag sagt nej. Jag visste ingenting annat. Jag trodde att livet var så där. Att det behövdes massor av smink och ett sönderblekt hår och ett jävligt fult läppstift för att duga.

För mitt värde sattes av andra människor. Om någon tyckte om mig eller uppskattade mig så måste jag ju vara värd någonting, svårare än så var det väl inte.

Det är farligt att låta andra människor avgöra ens värde. Jag vet det nu. För i samma stund som den där killen har gjort slut eller dina vänner lämnar dig utanför så faller allt. Och då måste du jaga värdet hos andra. Någon som kan säga eller visa att du är okej.

Jag ser ju nu i efterhand tydligt hur rädd jag var. Livrädd. 

Jag tror att man alltid kommer att bära på rädsla och ängslighet innerst inne så länge du baserar din självkänsla på vad andra tycker om dig.

Det är klart att det är viktigt och härligt med vänner och kärlek och roliga jobb och en fin bostad och en glad hund men det är en stor villfarelse att det skulle vara det viktigaste.

Det viktigaste är jag. Alltid.

Jag måste bygga mitt värde grunden. Inifrån och ut. Inte utifrån och in.

Även om vi inte vill det så är livet föränderligt. Din pojkvän kan dumpa dig i morgon och jobbet kan ryckas ifrån dig när du minst anar det. Tyvärr. Livet är överjävligt ibland.

Men finns det då inte ett grundvärde så faller allt. 

Finns det ett grundvärde så är det fortfarande fruktansvärt, men det går att hantera. Det går att bearbeta sorgen eller hämta kraften att söka något nytt.

Bygg från grunden. Det är det allra bästa råd jag kan ge. Bygg alltid från grunden.

Gå sen ut och lev livet baserat på kärlek och inte av rädsla.