Det finns inte några relationer jag ångrar, men några romanser jag kanske undrar lite över.

Ibland är det som att längtan efter kärleken är så stark att den slätar över större delen av de tveksamheter som uppstår i mötet med någon potentiell partner.

Jag har funderat och pratat runt med vänner och kommit fram till några fall då det hade varit lika bra att lägga ner försöket direkt.

* Med människor som inte hör av sig. Ni har säkert stött på någon sån, kanske är du en sån själv. Människor som försvinner under jord med jämna och ojämna mellanrum och inte svarar på samtal/sms. Hör av sig två dagar senare med någon luddig ursäkt. Med den här typen så väcks det alltid lite hopp när man väl får till en träff, för då verkar ju allting funka så bra. Sen försvinner människan på nytt. Om du är lagd på ett visst sätt och vill tro på kärleken så är det lätt att du ser det här mer som en utmaning: för kanske, om du bara är tillräckligt härlig så kommer du att kunna omvända den här personen och verkligen låta hen känna riktigt himlastormande kärlek.

I stället för att bara se det för vad det är: en människa som uppenbarligen har känslomässiga issues och inte klarar av rak kommunikation utan försöker undvika dig av gud vet vilka anledningar.

* Människor där det fysiska liksom inte stämmer. Jag har träffat killar där våra kroppar inte alls stämt överens. Alltså de har inte synkat. Bara att lägga en arm runt honom har blivit fumligt, för att inte tala om att kyssas. Det har inte känts bra. Varit lite för hårt eller lite för lätt. Kramarna har känts lite stela och lätta beröringar här och var på kroppen, som annars är så underbara, har liksom bara känts fel.

Jämför det här då med när det verkligen funkar. Då kropparna nästan smälter ihop. När allt bara stämmer och är varmt och ömt. När det är som att kropparna talar ett tyst språk och vet precis hur och vad den andra vill ha och behöver, om det så bara är en liten sak som en trygg hand på sin hand när det känns när det är jobbigt. 

* När du inte känner att du kan vara dig själv. Det här låter som en självklarhet, men likväl har jag suttit där och känt mig lite obekväm och anpassat mig både mer och mindre efter hur jag tror att killen ifråga har tyckt att jag ska vara. Problemet här blir ju att relationen aldrig kan byggas på vettiga grunder, för du har ju inte ens varit du. Allt har bara varit ett rollspel. Jag fattar inte riktigt hur jag tänkt i de här situationerna. Skulle jag först få en person att bli kär i en lite förfinad skådespelarversion av mig själv och SEN hoppa upp som nån himla gubben ur lådan efter ett halvår och bara: nej, så där var jag inte alls. Glöm det. Jag är ju så här! Surprise!!

* Fortsätta kämpa trots att du inte känner något. Åh… det här är så sorgligt. Jag har varit där också. Och det är väl här min konflikträdsla kickar in. Jag märker att han håller på att bli kär, samtidigt vet jag att jag inte känner likadant. Men det kan jag ju inte säga! Då kan han ju bli ledsen! Så då har jag hittat på idiotlösningen: att låtsas bli kär! Intala mig själv så till den milda grad att vi faktiskt passar ihop. Försökt se alla fina egenskaper och tvingat fram ett litet pirr någonstans i magen.

Så här gjorde jag med en av de allra första romanserna jag hade. Jag kände ingenting. Tvärt om: jag kände hur kroppen nästan skrek att det inte var rätt när han höll om mig.

Nu avslutades just den där flingen hastigt och lustigt när det visade sig att han både hade mig och en annan flickvän samtidigt..

Men hur som helst är mitt beteende i det där fallet: 1. Inte klokt. 2. Absolut inte rättvist mot en annan människa.

Så. När ska man fortsätta då? Mitt förslag är, när det känns ungefär så här: