Jag träffade mamma i går. Hon berättade att hon brukar meditera vid ett ljus varje morgon och det påminde mig om det Malin Berghagen sa under föreläsning: att hon placerar ett ljus nån meter framför sig och tänker att varje andetag ska blåsa ut ljuset (det är dock på så långt avstånd att det inte påverkas, det handlar inte om ATT blåsa ut det utan om intentionen). Hon får då till både andningen och blickpunkten på ett naturligt sätt.

Jag gjorde det i morse. Hade helt nedsläckt och bara ett ljus. Det påminde mig om när jag var yngre. Så som jag minns det var det ofta strömavbrott på vintrarna. Mycket möjligt en efterhandskonstruktion, kanske hände det inte riktigt varannan vecka som jag inbillat mig. Hur som helst var alltid känslan vid strömavbrott härlig, allt stängdes bara ner, stressen avtog för en stund, jag ville aldrig att det skulle ta slut. Kanske skulle jag till och med slippa skolan.

När jag tänker efter har jag alltid känt ett motstånd till hur samhället är uppbyggt. Att människor ska stressa runt, hålögda och tomma inombords. Det KAN inte vara meningen. Jag kände det då och jag känner det starkare än någonsin nu.

Jag håller med om mycket av det Underbara Clara skriver om arbetstiderna. Varför ska vissa människor jobba sig till utbrändhet medan vissa går utan jobb? Det är ju som att vi vill må dåligt.

Forskaren Roland Paulsen menar också att vi jobbar för mycket – alldeles i onödan.

”I relation till hur mycket mer produktiva vi har blivit borde vi arbeta mindre. Sedan 70-talet har produktiviteten mer än fördubblats, så om du ska ha konstant arbetstid måste du skapa nya jobb. Vad de nya jobben går ut på är inte alltid så lätt att säga, eller huruvida de tillfredsställer några fundamentala behov. Men ofta får man skapa behovet, genom reklam inte minst.”

Det är ju vansinne det vi håller på med, egentligen. Skapar behov som inte finns så att vi ska kunna jobba halvt om halvt ihjäl oss. Dessutom intala oss att det är precis så här det ska vara.

För någon månad sedan var jag ute på jobb med en kvinna som gått ner till halvtid precis som sin man. De hade  sålt sin lägenhet i innerstan i Stockholm och flyttat ut till en betydligt billigare lägenhet i en förort långt bort från city.

– Det konstiga är att vi konstant blir ifrågasatta. För att vi inte jobbar heltid. För att vi inte köpte en större och dyrare lägenhet eller ett hus i Enskede. Vi har valt att prioritera varandra och våra barn, hur kan det vara provocerande? 

Gud, ibland vill jag bara så himla gärna bli hippie. Jag känner på många sätt så starkt att jag inte vill vara med om det här längre. Inte vara en del av och bidra till den här galenskapen. 

Storgråter till John Lennons Imagine och kan bara tänka hur fel allting blivit. Hur vi håller på och håller på. Rusar runt som tomma skal. Samtidigt som det börjar närma sig jul och människor är ensamma och mår dåligt. Hur i hela helvete kan vi tillåta det här? Hur länge går det att blunda? 10 år till? 100 år till? Tills kometen kommer och befriar allihop? Vi irrar trots allt bara runt på en liten jävla boll som snurrar runt i ett beckmörkt universum vi inte vet ett skit om. God jul.