Filip & Fredriks program ”Ska vi göra slut?” är fantastiskt. Titta på det om ni får lite tid till övers.

Det är fint hur lika vi alla är.

Vi vill ju så gärna tro att vi är speciella och att just våra problem, vår kärlek eller vår hjärtesorg skiljer oss så mycket från ALLA andras. Men så är det inte.

Jag har levt så där. Trott att jag nog ändå är lite speciell, jag med min livshistoria och just mina problem. Faktum är att jag kommer på mig själv med att tro det rätt ofta nu för tiden också. Haha alltså … nej.

Jag har samtidigt trott att jag nog varit en empatisk människa. Det är jag inte. Det går inte ihop. Jag kan inte gå runt och inbilla mig att mina problem eller min glädje på något vis är bättre eller mer betydelsefull än någon annans och samtidigt vara ödmjuk. Jag tror i alla fall inte det.

Vi människor är byggda på samma sätt eller hur? Vi känner känslor och upplever världen genom våra sinnen. Rent genetiskt är det väldigt lite som skiljer oss åt.

Den smärtan som finns i dig skulle också finnas i mig om vi bytte livserfarenheter. Den glädje som finns i dig finns också i mig. 

Saker som jag stör och irriterar mig på hos andra är ofta sånt som jag kan spegla i mig själv, även om jag gör mitt allra bästa för att förneka det.

Författaren Debbie Ford har skrivit intressant om när hon till slut insåg att hon hade främlingsfientlighet i sig. Hon hade jobbat och engagerat sig HÅRT för att vara MOT rasism under många år. Så en dag när hon stod och höll en föreläsning var det en mörkhyad kvinna som ställde lite för kritiska frågor och Debbie märkte att hennes irritation tog oanade proportioner. Hon gick hem och funderade på vad som hänt och kom till slut fram till att hon fortfarande hade främlingsfientlighet i sig från sin uppväxt, det var också därför det hade varit så viktigt för henne att hela tiden, gång på gång, hävda hur mycket hon hatade rasismen. Att till slut erkänna för sig själv att hon hade lite rasism kvar i sig, skriver hon, var något av det svåraste hon gjort. Men det var först när hon kunde erkänna att det fanns där som hon kunde bli av med främlingsfientligheten hon faktiskt kände.

Ett eget exempel som jag har är Facebookstatusar: för några år sedan kunde jag störa mig otroligt mycket på människor som skriver statusar långa som uppsatser. Sen kom jag fram till att det här egentligen bara speglar mig och min ängslighet kring att skriva någonting över huvud taget. Att jag är så rädd hur saker och ting ska uppfattas av människor att jag väljer att inte skriva någonting alls.

Det är intressant det där. Jag märker att ju mer medveten jag är om det här, desto mer jag vågar erkänna för mig själv. I sin tur leder det till att jag mer sällan upprörs över saker. Jag behöver inte lägga kraft och energi på att störa mig på andra människor och deras förehavanden, vilket är rätt befriande.