Jag har krångliga känslor kring att ändra mig. 

Som att jag på något vis tycker att det är fult att ändra mig. När det gäller det mesta i livet, men främst personlighet, jobb och relationer.

För varje person jag är tillsammans med så är det som att det blir mer och mer press. För nu måste det väl ändå vara rätt?

Mina absolut värsta samtal är de när jag måste berätta för familj, släkt och vänner att en relation jag haft tagit slut. Jag hatar det. Det stockar sig i halsen. Inte nödvändigtvis för att jag är så ledsen utan för att jag TROR att de kommer att tycka att det är ett misslyckande. Någonstans tycker väl jag också att det är ett misslyckande. 

Människor har ju ofta en fin vision om att relationer ska hålla i all evighet och därför håller de hellre krampaktigt fast även om det sundaste för båda parter hade varit att släppa taget. Been there done that om man säger så.

Jag leker ibland, inte ofta, med tanken att jag skulle byta yrke helt (vad jag ogillar uttrycket ”leker med tanken”). Sen tänker jag: Gud vad hattigt. Jag har ju blivit journalist nu, då får jag väl vara det.

Men ju mer jag funderar och lär mig av livet, desto mer förstår jag hur viktigt det är att det finns utrymme. Rymd. Stora marginaler. Rörelsefrihet. 

Att pröva på och göra om. Att ångra sig om det inte passar. Det är väl någonstans det som är att utvecklas? Att inte stå och stampa på samma ställe? Visst, det blir ju en rejäl omväg om man utbildar sig till hjärnkirurg och sen kommer på att man vill öppna ett kafé på amalfikusten men det är ju fortfarande inte FEL. Det är inte slöseri med livet. Snarare berikande.

Att också våga ändras som människa. Tänka om. Öppna upp för något nytt. Det sista jag ville i livet var att bli som min mamma. Läsa självhjälpsböcker och klä mig i långkjolar och försöka följa hjärtat så gott det går. Hon har fått så mycket skit och hån från mitt håll under alla år.

Nu gör jag själv allt det där och det är allt annat än dåligt. Det är det bästa jag gjort för mig själv.

Jag läste bloggen En annan du och kom då att fundera på hur föräldrar ofta, kanske till och med av ren välvilja lär in att det är dåligt att ändra sig.

Exemplet hon tog upp handlar om barn som bestämt sig för att gå på en aktivitet, säg tennis, och sen ångrar sig efter typ tre gånger. Vill inte alls gå på tennis längre.

Vad gör en förälder då? I många situationer försöker man nog få barnet att fortsätta, oftast med motiveringarna att det är viktigt att lära sig att fullfölja saker, att man lär sig pengars värde och att man är övertygad om att barnet får roligt bara hen kommer dit.

Samtidigt – som Petra skriver, läs gärna hela inlägget det är väldigt bra – vad förmedlar man till barnet? Om något inte är roligt och känns meningsfullt, ska man då fortsätta av måste eller ska man kanske överväga att sluta? Och vad beträffar pengarna, är det rätt att förmedla budskapet ”om man betalt för något så måste man göra det även om man känner sig olycklig”. Pengarna är ju i vilket fall redan borta.

Det är så klart inte svart eller vitt, men jag tycker att det är en intressant.

Alla kan inte hitta rätt direkt. För många tar det tid att lära sig lyssna inåt och hitta sin väg. Vissa hittar den på första försöket.

Genom att ha många relationer har jag utvecklats på många sätt. Främst har jag väl något så när börjat bli på det klara med hur jag vill att en relation ska vara. Förut har jag gått blint på attraktionen och tänkt att kärleken ska lösa precis allt. Men det har den ju hittills inte gjort. Förr eller senare uppstår det friktioner, oftast kring stora frågor, hur man vill leva livet för att få så mycket ut av det som möjligt, utifrån de förutsättningar man har. Tack vare alla relationer vet jag också numera att det är viktigt att hitta någon som inte nödvändigtvis har exakt samma syn som jag, men där det finns utrymme för bådas utveckling. Rörelsefrihet och allt det där.

Då kan man ju tänka att det hade varit jävligt lätt om jag bara insett det när jag gick in i min första relation för sisådär 14 år sedan.

Men så spikrakt är ju sällan livet.

Och fan vad trist det vore om allt vore spikrakt.