Redan efter ett par år som nöjesjournalist på Aftonbladet var jag less. Less som i slutjobbad. Sönderstressad. Less som i att jag inte fattade riktigt varför jag gjorde det jag gjorde. Varför höll jag på?

Det gick inte ut över mitt arbete. Jag har alltid presterat mitt bästa, skulle aldrig våga någonting annat. Men inombords var jag redan någon annanstans.

Jag drömde om att frilansa. Att styra min egen tid och ansvara över mig själv.

Jag är så himla glad att jag inte lämnade mitt jobb i det här skedet. Av de här orsakerna, att jag var så less att det vissa dagar inte kändes som att jag härdade ut. Av samma orsaker som jag lämnat Åland och flytt till Stockholm för att hitta någonting annat, någonting bättre. Ett jobb som skulle göra att livet föll på plats. Det gjorde det så klart inte.

I stället gjorde jag någonting som jag aldrig gjort förut, och är väldigt stolt över i dag: jag ändrade min inställning. 

För ett jobb är bara ett jobb om man själv väljer att bara se det som ett jobb. Jag valde att börja jobba aktivt för att se det fina med det jag gjorde. Varje dag på tunnelbanan på väg till jobbet så skrev jag en lista med saker som jag uppskattat under gårdagens jobb. Det kunde vara precis hur litet som helst, att jag fått till en bra forumlering, att jag gjort en intervju med en härlig människa, att en kollega och jag fått skratta åt någonting roligt tillsammans. Jag började se det som att det jag gjorde förmodligen aldrig någonsin skulle hjälpa världen, men kanske skulle någon av mina artiklar vara ett litet glädjeämne under någons dag. Underhållning, som jag anser att nöjesjournalistik är, behövs också. Även om det inte handlar om att rädda världen, så är det fan så viktigt för människor att få roas eller skratta emellanåt.

Våren blev till sommar och jag började le alltmer. Ibland pirrade det till och med i magen när jag var på väg till jobbet. Jag värdesatte stunden på morgonen då jag drack kaffe och skrev min första artikel. Jag såg mitt lunchsällskap för vad det var: en chans att få umgås och utbyta tankar med en annan människa.

Jag hade hela tiden min dröm om att frilansa, men det var ingen större stress. Jag trivdes med det jag gjorde. Jag mådde bra. Jag behövde inte sluta för att jag ville fly något jag var less på, jag slutade ett jobb som jag var tacksam över och värdesatte, för att göra någonting jag alltid drömt om och det är en markant skillnad mot att fly från någonting som bara känns dåligt. Frågan är om det ens går att ”hitta rätt” om allting hela tiden är en flykt vidare på jakt efter det där perfekta. Det gäller väl inte heller bara jobb utan det mesta här i livet.

Trillade över ett citat på ämnet i morse:

Love what you do, until you can do what you love.  Love where you are, until you can be where you love.  Love the people you are with, until you can be with the people you love most.