Jag ser inte alls på livet på samma sätt nu som förr.

Jag bryter sällan ihop totalt. Jag försöker verkligen mitt bästa för att se motgångar som lärdomar. Det som kommer till mig som jag upplever som dåligt är oftast de bästa möjligheterna att öva på att utvecklas som människa.

Ett exempel är det här: i slutet av oktober (!) betalade jag in pengarna, större delen av mina sparpengar, för den yogautbildning jag ska gå i Goa om en månad.

Efter några veckor fick jag svaret att de inte hittade min betalning. 

Jaha. Den kommer väl, tänkte jag.

Förr hade jag gjort en så stor grej av det. Beklagat mig till alla jag känner och ringt och härjat med banken och fått panik och låtit det här bli en väldigt jobbig sak i min tillvaro. 

Efter några veckor hörde jag av dem på nytt. De hade fortfarande inte fått min betalning.

Jaha. Den kommer väl, tänkte jag. Jag berättade det för mina vänner, men jag gjorde inte någon större grej av det.

Förr hade jag brutit ihop. Garanterat blivit arg. Säkert förbannat mig själv. Säkert förbannat människorna på yogastället i Goa. Skickat något argt mejl. Haft ångest. Beklagat mig till mina vänner och desperat försökt göra upp en plan för hur jag skulle hitta mina pengar. 

Vid jul skickade jag ett mejl och frågade om de händelsevis sett till min betalning.

Tre veckor senare fick jag svar, alltså drygt en månad innan jag nu ska åka: ja, nu hade de hittat den. 

Där löste det sig. Och jag kände en sån enorm tacksamhet över att jag inte rivit upp halva världen, ställt till århundradets drama kring det här. Det ordnade sig ju, till sist. Livet gör ju oftast det. Det handlar bara om att våga lita på att allting kommer att lösa sig till det bästa.

Och jag tänker att min yogautbildning inte börjar den första mars, utan att den började redan där.

Oro, rädsla och drama stjäl enormt mycket kraft. Ju mer man kan släppa desto lättare blir det att leva.

Centret där jag ska gå min utbildning heter Ashiyana. Det är himla vackert där:

Jag fann yogacentret via ett väldigt bra sommarprat i Ålands radio, med yogaläraren Linda, om förväntningar, krav, inre resor, att våga vara sig själv och vara nöjd. Det träffade mig i hjärtat och jag visste att jag en dag skulle åka.

Jag har inte några större förväntningar på resan. Jag vet att jag kommer med det jag har: mig själv och den här utbildningen kommer att handla om att fördjupa kunskaperna av just det.

Det är egentligen otroligt. Det hon pratar om som sin stora utmaning efter att hon kom hem från Indien var att bekämpa sin största rädsla: att stanna kvar på det stället hon befann sig på. Åland.

Det hade jag ingen aning om då, när jag bokade resan, men för mig väntar samma prövning när jag väl kommer hem. Att stanna i Stockholm, den här staden som jag aldrig riktigt kommit överens med. Att inse att en flytt, eller en flykt som det då skulle bli, inte kommer att hjälpa. Ingenting kommer egentligen att förändras för att jag lämnar Stockholm och de människor jag älskar. Det är någonting i mig som måste ändras först. Och som Linda säger, när jag väl nått den punkten att jag trivs med mig själv helt och fullt, då kommer jag också kunna bo och trivas var som helst. I grund och botten handlar det så klart inte om Stockholm, det handlar om mig.