Anna skrev en fråga som jag tänkte dela med mig av mina tankar kring.

En fråga som du gärna får ta upp någon dag om du vill – jag jobbar själv med personlig utveckling i allra högsta grad efter en kris med utbrändhet och att vara vilsen. Nu har jag massa yttre förändringar på gång (från jobb till att studera utomlands och bryta upp). Det känns bra. Äntligen ska jag våga. MEN – hur gör du för att navigera rätt i den här djungeln? Ibland faller jag ner i ”svarta hål” av trötthet och hopplöshet och kan bara tänka på allt jag måste förändra och förbättra hos mig själv – och det är ju inte heller särskilt snällt.
Hur gör man för att ta det fint och försiktigt i allt det här nya också?

Livet är fan en övning hela tiden.

Vid stora, livsomvälvande förändringar rusar allting fort. Det är mycket nytt som ska tas in. Det är lätt att förlora sig själv. Svårt att behålla närvaron.

Ett bra exempel på något som ruckar hela tillvaron, som de flesta varit med om är att bli förälskad. 

Plötsligt står det en människa framför en som vänder upp och ner på ens värld. Jag vet att jag själv lätt hamnar i en massa drömmande tankar om hur saker ska bli. Hur vårt liv kommer att vara tillsammans, hur han kommer att vara och hur jag kommer att vara. Hur det kommer att vara när vi träffas nästa gång. Förälskar mig i bilden av oss. Jag tänker på vad han tänker på. Det är glädje uppblandat med rädsla över hur skört allting är. Attraktionen är vansinnigt stark när man just har träffats. Man tappar fotfästet och det är ingenting dåligt – man vill tappa fotfästet. Vem vill inte älska blint?

Men sen då?

Sen lever man inte lyckliga i alla sina dagar, tyvärr. Utan sen står man där, en mer eller mindre vacker dag och inser att man tappat kontakten med sig själv. Med sitt hjärta och sitt jag. Fokus har legat på den stora förändringen, på attraktionen, på framtiden, på honom.

I stället för att lyssna inåt så har jag börjat leva mer i tankarna om vår relation, efter drömbilden om den andra personen, rättat mig efter en annan människas behov så att jag förlorat mina egna på vägen. Så känner man sig vilsen. Och börjar undra vad som egentligen hänt. Söker felen hos den andra personen. För det måste ju vara där problemet är, det måste vara något fel på honom. Det måste ju vara hans fel att vår relation inte blev exakt så som fantasin i huvudet.

Det klassiska misstaget man som människa gör hela tiden: söker svaren utifrån när de egentligen finns inuti. Bara man vågar lyssna.

Och det är väl hit någonstans jag vill komma. Oavsett hur liten eller stor förändring som sker i livet så måste hjärtat hinna med. Närvaron måste finnas där. Det håller bara ett litet tag att rusa iväg och förlora sig själv i allt det nya och spännande. Sen står man där en dag och bara: vad hände? Varför känns inte det här så fantastiskt som jag målat upp att det skulle göra?

Det är, tror jag, när man tappar fotfästet och glömmer att lyssna inåt som de svarta hålen uppstår.

– Ångest är en sund reaktion på att vi befinner oss i en osund situation, sa sa en samtalsterapeut jag intervjuade förra veckan.

Så för att ta det fint och försiktigt och inte tappa bort sig så tror jag att det är viktigt att hitta sätt att hämta hem sig själv.

Jag har en kompis som har betalt dyr psykologtid för att äntligen komma fram till följande:

För att en relation ska funka måste man vara två hela människor.

Och det gäller inte bara relationer utan all typ av förändring. Du måste vara hel. Egentligen säger det ju sig självt: vad spelar det för roll om jag rusar i väg, ”lyckas”, flyttar till LA och blir nästa Brad Pitt om det ändå bara ekar tomt inombords?

Yogan är mitt sätt att hämta hem mig själv. Det behöver inte alls vara avancerat. Att yoga kan vara att lägga sig på golvet och följa andetaget tio gånger. Var med andetagen. Precis som du är med förändringen i ditt liv. Det gör underverk.

Något som också gör underverk är naturen. Att promenera, lyssna och se. Uppleva. Gå inte bara för att komma fram. Var där.

Sen övar jag mycket på ACT eller mindfulness. Att ”fånga” hjärnan och tankarna när de rusar i väg. Som när tankarna plötsligt är inne på att man behöver förändra och förbättra saker hos sig själv. Utan att döma – se tankarna bara för vad de är. Det är bara tankar. Det är inte sanning.

Det lustiga är att när jag väl börjar sätta sig själv först så ordnar sig oftast det mesta som jag tidigare upplevde som problem. Saker och ting börjar i stället kännas väldigt lätt och lustfyllt.