Startsida / Inlägg

Gamla texter om kärlek.

av Zandra Lundberg

Jag fick ett ryck i morse och läste igenom delar av min gamla blogg. Kände ett behov av att förstå mig lite bättre på den personen jag var då. Tycker de här texterna symboliserar det rätt bra. Alltid cynisk, alltid med en tvist, alltid med en ständig vilja att tro på kärleken.

7533037362_54877db51d_b

Det var sensommarnatt, ständigt dessa sensommarnätter, och jag satt i en solstol ute på verandan och tittade upp mot himlen. Det var så mörkt att havet inte syntes, bara hördes och han kom och satte sig i stolen bredvid mig.

”Kan det alltid vara så här, snälla kan du lova att ingenting någonsin förändras?” sa jag och den känslan, jag minns den så tydligt, övertygelsen. Jag ville dricka just det vinet, sitta i den stolen, andas den luften, hålla den handen för alltid. Tvångshålla känslan, stänga in den, låsa dörren, kasta nyckeln.

”Jag lovar” sa han och sedan var vi alldeles tysta.

Jag var så säker. Kanske enda gången jag varit riktigt säker.

Eller så var jag bara packad.

Det kom ett mejl från en vän.

En sak ska jag säga.

När det känns rätt att investera så ska man göra det högt, typ med allt man har.

Går det åt hell så gör det det, men jag tror att chanserna att lyckas är större ju högre investering man gjort.

Jag tror att det finnas massor att vinna på att bygga en slags grund så snabbt man bara kan, för sedan står man där, och man måste liksom jobba för det som man har för att det är värt så mycket.

Den här våren är det flera av mina vänner som lämnat långa förhållanden bakom sig, och jag har insett att jag oftast är den som de kommer till för råd. 

De har varit med sina killar lika länge, om inte längre än vad jag varit med min, men ändå känns det som att det jag och han har är någonting helt annat. 

Eftersom vi inom loppet av samma tid hunnit flytta ihop, köpa lägenhet, sälja lägenhet, köpa hus, gifta oss, skaffa hund, starta företag…etc etc.

Medan de liksom fortfarande står där i varsin andrahandslägenhet och är rädda att släppa taget.

Så, jag tror att nyckeln är den höga investeringen.

Alla relationer kommer att svaja och gå in i svackor, har man då inget investerat så orkar man inte kämpa.

(Ironin i att att jag följde hennes råd nästan ordagrant och ändå gick det åt helvete).

6a00d8341ebb5d53ef0154347845b6970c-800wi

Häromveckan när vi lunchade berättade Lisa en story som jag måste försöka återberätta. Det kan vara något av det mest tragikomiska jag hört när det kommer till kärlek.

Det var sommar och hon och hennes (numera) ex-kille satt på en klippa och tittade ut över havet. Säkert var det någon solnedgång eller kanske uppgång, vattnet låg alldeles stilla och allt var PERFEKT.

Lisa tänkte: Det här tillfället är alldeles för bra för att vara sant, här sitter vi och känner den här otroliga gemenskapen, han och jag. Vi behöver inte ens prata, vi bara VET att det är vi och att vi älskar varandra så ofantligt mycket.

Men för att ändå understryka det faktum hur fantastiskt allting var så ville hon ändå få en bekräftelse. Så hon frågade:

– Du, vad tänker du på?

Hans reaktion var lite märklig. Han vände INTE blicken mot henne utan kisade mot horisonten och så pekade han:

– Ser du öarna där långt borta.

Lisa (gör sig beredd på en vacker liknelse): – Ja?

Han: – Jag fantiserar att jag styr en helikopter som flyger där ovanför och på varje ö släpper jag ner en bomb. (Här lägger han till inlevelsefulla ljudeffekter *booom* *booom* *boooom*). Och öarna bara sprängs en efter en.

Lisa: ….

14

Jag har ju blivit romantikskadad.
Det är bara att konstatera och gå vidare i livet, tänkte jag säga, men det är det ju fan inte alls.
Nej.
För skadan dyker upp och stör titt som tätt.
Rätt ofta nu för tiden om jag ska vara ärlig.
För några veckor sedan packade jag tre IKEA-kassar, eller ja, snarare tryckte frustrerat ner tröjor bland hudkrämer och klackar, och drog från min kille.
Jag har bott hos honom tillfälligt medan min lägenhet renoveras och nu började vi bråka och jag fick nog och jag kan ju inte tala för honom men jag tror nog att han också var rätt less på mitt drällande i hans etta i Hornstull.
Så jag gjorde en väldigt dramatisk och filmisk sorti och inbillade mig att ja, nu lär det väl dröja en sisådär två dagar innan han inser att han inte kan leva eller andas utan mig och skickar 300 nallebjörnar/rosor/post it-lappar med texten ”kom tillbaka”.
”För vadå?” resonerade jag för mig själv – romantikskadad som jag är – ”så hade ju Richard Gere gjort om det här var en romantiskt drama med Julia Roberts”.
Frågan är om Geres karaktär hade nöjt sig med nallebjörnar, nej det är klart, det hade han inte gjort, han hade ringt Manpower och anlitat 500 män i frack som ylat Bryan Adams ”Please forgive me” utanför fönstret. Eller så hade Julia fått en karta och uppdraget att orientera sig runt halva stan för att slutligen hitta en skrynklig lapp med en adress som leder till en väl dold men sjukt mysig restaurang där Gere sitter vid dukat bord med en uppkorkad svindyr vinare framför sig och säger ”kan du någonsin förlåta mig?” (fast på engelska då så klart, men det fattar ni ju).
Men nej. Så blev det ju inte.
Verkligen inte.
Dagarna gick och det var bara tyst. Som om cirkusbröderna Bronnett stod vid min killes öra och viskade ”Och nu får vi be om största möjliga tyssssstnad” dag ut och dag in.
”Men man kan ju inte räkna med att livet ska vara som i en romantiskt drama” tänker du.

Nej, jag vet. Så mycket sjukdomsinsikt har jag, jag fattar att allt jag begär är helt orimligt. Det händer ju inte! I verkliga livet står inte 500 män i frack och skriksjunger utanför fönstret. I den novembergrå verkligheten fick jag dra i väg ett sms och be om att vi skulle ses. I filmen om mig själv fick jag i stället möta honom på Långholmens värdshus och be om ursäkt för att jag bara drog. Säga att jag nog inte klarar mig utan honom, att han är värd så mycket mer än en känslomässigt rubbad människa som överreagerar, dramatiserar och bråkar, att jag hoppas han står ut ändå, att han vill fortsätta vara med mig.
Och i allt det här så slår mig aldrig tanken att det ju faktiskt är upp till mig.
Att det är jag som regisserar filmen om mitt liv. 
Att jag får se till att skapa den där romantiska Richard Gere-historien om jag så gärna vill ha den. 
Ingen annan kommer ju att göra det.
Och sen kan jag bara hoppas på att folk vill spela med mig.
Med risk för att bli hånad och utskrattad för all svulstig romantik.
Men det är väl å andra sidan en risk alla filmskapare får ta.

Follow on Bloglovin
  • Tjänstgörande redaktörer: Sebastian Laneby och Emma Lindström
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB