Bara jag får ett lite bättre jobb.

Bara jag kan åka på semester. 

Bara jag hittar rätt. 

Ni vet hur det är. Som människa tror man så ofta att lyckan ska komma utifrån. Genom pengar, kärlek och framgång. Vi är snabba på att döma händelser i livet som bra eller dåliga.

Två scenarion: du vinner tre miljoner på lotto eller blir förlamad i båda benen?

De flesta skulle förstås välja att vinna på lotto. Men faktum är att ett år senare är lottovinnaren och den som blivit förlamad lika lyckliga, enligt studier som Dan Gilbert presenterar i sitt Ted-talk. 

Som sagt. Vi är snabba på att döma. Jag är snabb på att döma.

Jag tycker att det är dåligt att jag inte får ett jobb jag vill ha eller att jag blir lämnad av den jag älskar.

Men tänk om det inte alls är dåligt?

Tänk om det, med facit i hand några år senare, visar sig att det var det bästa som kunde hända? 

Jag brukar tänka att livet är som att köra på en mörk okänd motorväg. Man vet vad man haft bakom sig, men man ser bara så långt fram som lyktorna lyser. Vad som händer där framme i mörkret kan man omöjligt ha någon aning om. Du som sitter i bilen kan välja att oroa dig för vad som kan komma dyka upp i det okända, att det ska rusa rådjur över vägen eller att det ska bli halt. Eller så kan du bara förlita dig på nuet och att det du inte kan styra över sker om det sker.

Det finns en illustrerande historia om en man som Eckhart Tolle berättar om i A new earth: 

Mannen hade vunnit en dyr bil på lotto. Hans familj och vänner var överlyckliga: ”vilken tur du har!”, sa de.

”Kanske det” sa mannen.

Han körde bilen under några veckor. En dag blev han påkörd av en rattfyllerist och hamnade på sjukhus med svåra skador. Hans familj och vänner dök upp och sa: ”Det där var verkligen otur”.

”Kanske det”, sa mannen.

Medan han befann sig på sjukhuset så inträffade ett jordskred och hans hus föll ner i havet. Vännerna kom på besök och sa: ”vilken tur du hade som var inlagd på sjukhuset och inte hemma”.

”Kanske det”, sa mannen.

Han dömde aldrig situationen eftersom han aldrig säkert kunde veta vad som skulle komma härnäst.

Jag kan se tillbaka på mitt liv och nu i efterhand förstå hur mycket onödigt drama jag skapat. Hur jag kämpat emot situationer som de varit där och då. Men nu i efterhand så kan jag ju se att allt som hänt fört mig till där jag är i dag. Att det blev  precis som det skulle bli. Och så kommer det att fortsätta bli. Det kommer alltid att gå upp och ner. Skillnaden är bara hur jag hanterar det.

Det är inte helt enkelt att ha det här förhållningssättet till livet, det är en ständig övning, men det hjälper mig mycket i jobbiga situationer.