När jag började med yoga så gick jag väldigt fort fram. Jag övade på huvudstående och avancerade bakåtböjningar. 

Sen hände någonting. Jag tror det var att jag skaffade Stoffe.

Under en period var jag så fruktansvärt orolig. Jag var orolig att han var sjuk och att jag skulle ha ihjäl honom. Jag drömde mardrömmar om att jag misskötte honom så pass illa att han dog. Jag var inte riktigt vid mina sinnesfulla där ett tag. Helt övertygad om att han var sjuk eller åtminstone att han skulle bli det.

Det låter ju inte riktigt rimligt, men då på nätterna när jag låg uppe och googlade så VAR det rimligt.

De där rädslorna verkade smitta av sig i yogan. Jag vågade allt mindre. Till slut klarade jag knappt av att göra en brygga för jag var rädd att förstöra ryggen.

Jag fick tvångsliknande tankar om att jag skulle pröva ett huvudstående och rasa ihop och skada nacken. Min känsla var att jag aldrig mer kommer att göra ett huvudstående.

Rädslor är ofta det som stoppar oss människor från att leva det liv vi vill leva.

Med hjälp av våra rädslor så bygger vi in oss själva i små lådor och där inne så lever vi sen våra begränsade liv trots att verkligheten är fylld av möjligheter för den som vill och vågar. Författaren Marianne Williamson har ett fint citat på ämnet:

Our deepest fear is not that we are inadequate. Our deepest fear is that we are powerful beyond measure. It is our light, not our darkness that most frightens us.

I alla fulla fall.

Förra veckan bestämde jag mig för att börja öva på huvudståendet igen. Utmana mig själv där jag är som allra räddast.

Jag fokuserar mycket på tekniken och vågar mig inte långt bort från väggen. Men jag är upp och ner. Och så mycket mer behöver jag inte just nu för att känna att livet kan vara helt jävla fantastiskt.