Jag var 20 år när jag opererade mina bröst.

Jag hävdade länge att jag gjorde det ”för min skull”. Det gjorde jag inte.

Så här i efterhand låter det nästan absurt. Vad då ”för min skull”?

Skulle jag ha låtit en kirurg skära upp min kropp och pressa in två geléimplantat och försöka sy ihop allt efter bästa förmåga ”för min skull”? Betala 60 000 kronor för en operation med många risker ”för min skull”?

Jag försöker mitt bästa att vara ärlig och sann mot mig själv. Jag har inte alltid varit det.

I dag vet jag att jag inte gjorde operationen ”för min skull”.

Vi lever i en värld där kvinnor historiskt sett behövt utkämpa en kamp mot sig själva. Det har alltid funnits idealbilder för hur en kvinnas kropp ska se ut och hur kvinnor ska vara. Den här normen har haft regionala, sociala och kulturella skillnader. Och genom tiderna har idealbilden och modet förändrats men det har alltid funnits ett budskap: kvinnor duger inte som de är. Kvinnor ska vara tysta. Kvinnor ska vara förnäma. Kvinnor ska veta sin plats. Kvinnor ska vara vilda och galna i sängen men snälla och timida vid middagsbordet.

Budskapet har också varit: Kvinnors kroppar duger inte som de är. De måste snöras åt med korsett eller klämmas in i alldeles för tajta jeans. Kroppen måste bli större eller mindre. Olika kroppsdelar måste bli större och mindre. Ansiktet ska målas om. För att inte tala om håret.

Många kvinnor önskar upprättelse. En del gör det genom att låta allt kroppshår växa, skippa smink och tala vitt och brett, högt och ljudligt om sina feministiska åsikter. Och det är väl okej!

Problemet uppstår när kvinnor börjar se ner på andra kvinnor. När de alltigenom naturella jag-säger-och-gör-vad-fan-jag-vill-kvinnorna dömer ut kvinnor som väljer att raka sina ben och spruta in botox i pannan.

Eller när stilsäkra kvinnor i hellånga fladdriga Acnekappor ser ner på kvinnor som klär sig i vinröda haremsbyxor och uggs á la Britney 2007.

Eller när brasilianskt vaxade-skönhetsjunkies dömer kvinnor som äckliga och ofräscha för att de råkar ha en tvådagarsstubb.

Jag läste en smart kvinnas inlägg om ämnet i går och hon har så rätt i när hon säger att det vi kvinnor EGENTLIGEN säger till varandra är:

Jag är så osäker när det kommer till mig själv att jag nu känner att jag behöver döma dig. 

Vad en kvinna väljer att ha på sig, vad hon väljer att göra med sin kropp och i vissa fall också hur hon är signalerar saker till omgivningen om åsikter, rädslor och behov. Men det är hennes ensak! Hon gör sina val. Du gör dina. Jag gör mina.

Var ärlig mot dig själv. Se vad DU gör först och främst. Är inte du också en del av den här kampen? Varför har du rätt att se ner på andra?

Jag opererade inte mina bröst för ”min egen skull”. Jag opererade dem för samhället. För att det finns idealbilder av hur kvinnor ska se ut och jag kände att mina bröst inte passade in. Jag ser det i dag och jag kan se varför andra väljer att lägga sig under kniven.

Jag har vinglat runt på 12 centimeter höga klackar för att samhället har fått mig att tycka att det är snyggt. Jag rakar benen för att normen säger att det är äckligt med orakade ben. Det är precis så det är.

Som Liz skriver: var ärlig. Var empatisk. Visa vänlighet mot dina systrar.

Om du träffar en kvinna som gått ner i vikt, då är hon fantastisk. 

Om du träffar en kvinna som slutat gå på dieter och omfamnat sina kurvor, då är hon fantastisk.

Om du träffar en kvinna som släpat sig i väg till affären i söndernötta leggings och ett par foppatofflor, då är hon fantastisk. 

Om du träffar en kvinna som plastikopererat sig, då är hon fantastisk. 

För om du är en kvinna och du tagit dig upp ur sängen och gått ut i dag, då är du fantastisk.

Om du valt ut kläder som får dig att känna sig fin, bekväm, säker eller bra, då är du fantastisk. 

Om du fortfarande går omkring och stressen av att bara vara en kvinna på den här jorden inte haft ihjäl dig än: då är du fantastisk.