Jag fick öva mycket under julen.

Åland är på många vis en underbar plats. Ofta hjärtskärande vacker. Samtidigt finns det mycket gammalt kvar. Inte så konstigt. Det är min hem-ö. Där finns allt: lägenheterna, skolorna, gatorna, människorna. Känslor jag omsorgsfullt sopat under mattan i vardagslivet blir påtagliga.

En kväll där under julen drabbades jag av en så stark känsla av att allt som pågår i Stockholm bara är på låtsas. Jag känner sällan tvivel kring mitt jobb annars, men då bubblade olustkänslorna och självtvivlet upp.

Vad håller jag på med egentligen? Varför tar jag inte ett vettigt jobb på ett kontor? Allt kommer ju att gå åt helvete för mig. Jag kan ingenting, jag vet ingenting, jag är inte värd något, jag är ingen.

Även om känslorna känns fruktansvärda så är det här ett alldeles utmärkt tillfälle att öva. Öva på att bara vara med känslorna. Acceptera dem. Omfamna.

Jag vet numera att det där är känslor som hänger kvar från en annan tid. Från en vilsen och ängslig tonåring.

Det är inte verkligheten. Även om det känns så.

Men jag kan inte bara skratta åt känslorna, förminska dem, avfärda dem som nonsens och skjuta undan dem på nytt. De är ju uppenbarligen fortfarande en del av mig. Den där fladdriga osäkerheten har funnits i mig hela tiden och bara väntat på att få komma upp till ytan vid lämpligt tillfälle. Därför måste sitta känslorna med, känna, låta dem få existera. På så vis kan jag få dem att blekna.