Jag har aldrig drömt om att skaffa familj. Jag har aldrig ens drömt om att bo tillsammans med någon. Jag har aldrig drömt om gemensamma möbler eller delade matkonton.

Jag har inte haft drömmar om villor i Lyckan med stillastående liv, för att citera Lundell.

Däremot har jag lurat mig själv att jag drömt om allt det där. Jag lurade mig själv så pass bra att jag gick på det, flera gånger om. 

Det jag har drömt om har varit kärlek. Någon som kan få mig att känna mig som en hel människa. Och nej, det är inte den funktionen en partner ska ha, men det är sanningen och shit happens hela tiden i den här världen. Bara att hacka i sig.

Men i förälskelse, i den omtumlande upplevelsen att träffa en annan människa är det lätt att hamna på glid. Åsidosätta sina egna behov, drömmar och tankar om framtiden. För att i stället göra det man förväntas göra. Det som andra gör. Som många andra drömmer om. Jag var bara 19 år första gången jag satt i en stor trea med matsalsbord för åtta personer, en måttanpassad köksö, en hund och två bilar.

Jag trodde att det var det jag ville.

Hur kan jag veta att det inte var det jag ville? Jo, för att jag kväll efter kväll i den där gigantiska divansoffan i vardagsrummet fick smärre panikångestattacker. För vad var nästa steg i mitt liv? Att vi skulle flytta till ett hus? Renovera? Skaffa barn? Leva lyckliga resten av våra dagar? 

Fan heller. Jag orkade ju knappt se till att ta bort nagellacket innan det flagnat bort av sig självt.

Det konstiga var att jag inte gjorde kopplingen. Jag kopplade inte ihop min ångest med det liv jag levde. Jag trodde att ångesten berodde på en massa andra saker. Att det var mycket på jobbet eller att jag inte oljat in utemöblerna eller att jag blivit för full på någon grillfest. I stället ägnade jag mig åt min favoritsysselsättning, att klanka jag ner på mig själv: HUR kan jag må så dåligt när jag har det så otroligt bra?

I efterhand är det självklart. KLART att jag mådde dåligt! Jag lekte familjeliv trots att jag inte var det minsta på det klara med mig själv. Jag levde någon annan människas dröm. Jag hade förmodligen aldrig ens ställt mig frågan: vad VILL du? Vad drömmer DU om? Vad längtar DU efter?

Däremot fanns frågorna kring vad VI skulle göra härnäst ständigt närvarande. Och det fanns ju alltid någonting nytt vi kunde sysselsätta oss med för att slippa fundera! Skaffa en båt, tapetsera om eller tjafsa om middagsmaten – i stället för att låtsas om den stora elefanten där bredvid i divansoffan: den molande, plågande känslan i magen som sa att  någonting inte stod rätt till.

Jag gjorde alltså ingenting åt saken, spelade rollen som den nöjda flickvännen och han spelade rollen som den nöjda pojkvännen (eller så kanske han var nöjd, jag har faktiskt ingen aning).

Tills en dag då jag började göra revolt. Jag ville inte såra honom. Men det blev så i alla fall. Jag festade och kom inte hem förrän 10 dagen efter och gav honom en hånfull blick om han försynt vågade fråga var jag varit. För svaret på frågan var att jag somnat på efterfester i soffor bredvid killar jag inte alls borde ha sovit bredvid. Men det kunde jag ju inte säga. Det hade ju förstört hela det idylliska liv vi byggt upp. Det var både han och jag smärtsamt medvetna om.

Det tog slut sen. Många ångestfyllda nätter och bråk och svek och tårar senare.

Vad lärde jag mig av det?

Ingenting! 

Kastade mig in i nästa relation och började bygga upp ett liknande liv! (Insert slow clap). Och efter det: en gång till! (Standing ovation slow clap).

Så vad har jag lärt mig nu?

Att vara sann mot mig själv. Alltid.

Tyvärr är det en typisk sån där sak som är så fruktansvärt mycket lättare i teorin än i praktiken. Men jag jobbar i alla fall på saken.