Fan, jag är bara människa.
avJag blir så less. Jag vet ju egentligen allt. Jag vet precis hur jag bör leva mitt liv för att jag ska må bra. Ändå gör jag inte det. Inte alla gånger.
Jag har varit sjuk sedan i december. Halsont, trött, hosta, allmänt risig.
Jag utbildar mig till hundinstruktör och hundpsykolog på helgerna. Jag frilansar på heltid. Jag har bara rusat på. Inte lyssnat. För vad är mina symptom annat än kroppens sätt att säga: LUGNA NER DIG.
Jag var på en konsultation hos en ayurvedaläkare i somras som sa samma sak: LUGNA NER DIG. Du behöver vila. Schemalägg vila framför varje aktivitet du har, annars kommer det aldrig att bli gjort sa han. Och det gjorde jag. I tre veckor.
Så nu sitter jag här i min säng med feber. Feber är signaler från själen om mental överansträngning.
Jag köpte choklad i dag och åt på perrongen tills jag mådde illa. Tuggade blint utan att känna efter. Hetsätningstendenser. Försöka dämpa känslor jag inte vill ha genom att fylla en helt annan plats, magen, med (för mycket) socker. Det har aldrig funkat och det funkade inte i dag heller. Lunkade hem och kände mig så fruktansvärt oändligt ledsen. Trots att allt, verkligen precis allt, i mitt liv just nu är underbart.
Ja, det gör mig less att det blev så här. Jag åker till Indien på torsdag för att utbilda mig till yogalärare. Yogan har varit min räddning den här vintern. När jag känner mig totalt slutkörd så hämtar jag kraften där. Men jag vill inte att yogan ska vara det som håller mig ovanför ytan. Jag vill att det ska vara en del av ett i övrigt balanserat liv. Det är klart att det går upp och ner, men det kan inte hela tiden vara overload.
Så kommer vi till nästa sak jag behöver träna på: att vara snäll mot mig själv. Fan, jag är bara människa. Jag har testat mina gränser för vad jag orkar med lite för länge. Det kommer inte att göra någonting bättre att jag kölhalar mig själv för det. Nu sa kroppen stopp och passligt nog så har jag fem veckor på ett yogacenter framför mig. Som en stor fin gåva från mig själv. Jag hade ingen aning om hur välbehövligt den skulle komma.