Det var en så stark och tydlig känsla en kväll i Mexiko. Som att jag bara visste. Jag skulle börja yoga. Jag visste inte varför. Det var inte ens en särskilt bra idé. Jag har alltid varit fruktansvärt stel. Knappt nått ner med händerna till knäna. Jag var på allvar övertygad om att det var någonting fel med min fysik. Kanske hade någon jävel stelopererat mig? 

Det var så klart inget fel på mig. Jag var bara stel. Stel för att jag samlat på mig känslomässiga spänningar i kroppen. För mig har mycket samlat sig i baksida lår. Det är där jag är som stelast. Det är också där det dyker upp de mest ilskna och smärtsamma känslor när jag pushar mig själv lite för hårt.

Bara någon månad efter att jag kommit hem från Mexiko och börjat yoga mådde jag så bra som jag aldrig någonsin gjort tidigare. Jag slutade med antidepressiva som jag ätit i sex år.

Så var det då. Och om några timmar ska jag åka till Goa. Utbilda mig till yogalärare. Lägga fem veckor på att utforska och utveckla mig själv. Lösa upp gamla knutar och öppna upp för nytt.

Tänk. 

Tänk att det blev så.

Att tanke blev till handling som blev till så mycket mer. Som kommer att bli till så mycket, mycket mer. Jag är så otroligt, obeskrivligt lycklig att jag hittade yogan.

Därför vill jag bara säga: hör du någon sån liten röst som viskar att du borde göra någonting för dig själv, för att du ska må bra, gör det. Gå ditåt! 

Jag vet inte hur mycket internet jag kommer att ha under de här kommande veckorna men jag kommer att uppdatera när jag kan, om jag kan.

Tack för att ni läser den här bloggen. Det betyder mycket för mig att skriva. All kärlek till er!