Julia skrev en vänlig kommentar som jag tänkte svara på.

Jag börjar bli rätt less på att det går så upp och ner! Det är en sådan kamp hela tiden och jag börjar bli trött. Hur ska man tänka istället, så man liksom inte ger upp alla nya förändringar? Tack för din blogg, den hjälper massor <3

Senast i går stod jag på tunnelbaneperrongen på väg till yogan och kände mig less. Så förbaskat less på den här värdelösa människan som är jag.

Så skönt det vore, tänkte jag, att bara strunta i allt. Säga upp kontakten med alla som skulle kunna tänkas stoppa mig och sen bara gå all in på det gamla destruktiva livet. Deppa ihop och dricka för mycket, sluta äta och ställa till det för mig själv så allt blir jobbigare så jag kan vältra mig ännu mer i min ångest.

Varför skulle jag ens vilja det? Kanske en sunt funtad människa tänker.

För att det finns kickar i den typen av liv. Även om det oftast är överjävligt så finns det stunder då man känner att man lever i allra högsta grad. För att ta ett exempel: sekunderna före du hånglar med någon du absolut inte borde hångla med, säg din kompis pojkvän, så kommer det ett kolossalt påslag av en vibrerande, elektrisk känsla av LIV som inte uppstår så där till vardags. Men det kommer också med ett bakslag av guds nåde: skuld, ångest, en stark vilja att skada sig själv och kanske till och med självmordstankar.

Julia skriver om en helt annan sak, att inte åta sig för mycket efter att ha gått in i väggen.

Men som jag ser det är det samma lösning: du är värd så mycket mer. 

Jag är värd mycket mer än att ligga i fosterställning och vilja dö för att jag gjort dåliga saker mot mig själv och människor i min omgivning.

Du, Julia, är värd så mycket mer än att bli totalt slutkörd för att du tar på dig för mycket ansvar och ställer upp för varenda en människa bara för att de inte ska bli besvikna.

Självkänsla finns där oavsett yttre faktorer. Det är grunden.

Självkänslan byggs inte upp genom att tänka positivt eller genom att visualisera framtiden. Det handlar om handlingar, tror jag. Kärleksfulla handlingar för sin egen skull.

För mig är det att undvika att dricka mig full för jag vet att det bara leder till ångest, att yoga (nästan) varje dag för att jag vet att det får mig att må bra, att säga nej när jag inte orkar. Till exempel. Men framför allt: att inte ge upp och strunta i alltihop bara för att det kommer en dipp och livet känns motigt. Tryck inte undan några känslor bara för att de är jobbiga. De har dykt upp till ytan för att de behöver kännas. Känn dem. Varenda en. Jag brukar tänka att jag utforskar dem så noggrant det bara går.

Jag har skrivit om tro tidigare. För mig är det jätteviktigt. Tro på att livet bär mig, att allt kommer lösa sig till det bästa, att allt kommer att bli helt fantastiskt. Och alltid, när jag börjar rannsaka det jag redan har och har åstadkommit här i livet så upptäcker jag att det redan är fantastiskt. Att vi ens försöker är fantastiskt. När jag tänker efter är livet i sig helt fantastiskt. Att just dina föräldrar möttes och du kom till jorden där du ska vandra omkring ett begränsat antal år. Räkna inte åren som gått utan det ungefärliga antal som du har kvar och fundera över vad du vill fylla dem med och hur du vill må, läste jag någonstans.

Gå dit det känns lätt. Det som känns lätt är rätt. Så enkelt är det. I teorin i alla fall.

Gudarna ska veta att det finns mycket dåligheter här i världen men i grunden är den alldeles bedårande vacker. Fan, det finns vattenfall, liljekonvaljer, zebror och snötäckta skogar. 

”There’s a sunrise and sunset every day. You can choose to be there for it. You can put yourself in the way of beauty”  är ett vackert citat av Cheryl Strayed. Välj det bästa och finaste för dig. 

Äe inte vet jag, det är så jag tänker, blev det här för flummigt så råder jag dig att helt enkelt ringa en vän i stället.