Vissa stunder känner jag mig besviken. Jag åkte till Indien för att jag tänkte att jag mådde rätt så bra, jag skulle bara rota runt lite djupare i mig själv. Vad jag hittade var ett känslomässigt vrak som till synes inte hade några som helst verktyg att hantera sig själv. Ett rätt så osympatiskt jag som nu under tre veckors tid dragit mig undan från andra och vältrat mig i mina psykiska obalanser. Ena stunden känner jag att det är okej. Att det kanske är precis så här det ska vara. Andra stunden tänker jag: för i helvete, skärp dig människa. Gå ut och ät med dina kurskamrater, bjud på dig själv, åtminstone SÄG någonting. Skratta, njut, ta vara på livet. Och ju mer jag tänker så, på hur jag ”borde” vara, desto ledsnare blir jag.
Jag inser att jag är OTROLIGT självupptagen.

Sen kommer det andra stunder, som i onsdags då vi gick på en konsert och dansade och dansade och det kändes som att allt var helt perfekt.
Eller som en yogalektion i går då läraren fokuserade 1,5 timme på att vi bara skulle känna in och lyssna på våra egna kroppar.
Eller som när vi spontant kramar om varandra efter meditationerna och det faktiskt känns som att det är menat att jag ska vara just precis här, med de här människorna.