Jag försöker för mycket. Det är det som är problemet. Tankarna rusar.
Jag har den här känslan i kroppen som jag haft så många gånger tidigare i livet: det är någonting med mig som är annorlunda. Varför connectar jag inte med människor? Varför är jag inte bara easy going och skrattar och äter glass?
Varför går jag bara runt och är tyst och inte vet vad jag ska säga till någon för vad jag än skulle komma på att säga egentligen ju är totalt jävla ointressant?
Varför känns det så viktigt att människor måste förstå mig på djupet innan vi kan bli vänner? Kan det inte bara få vara enkelt?
Sånt tänker jag på. Mycket.
Vi mediterar två gånger om dagen och jag glider iväg i tankarna hela tiden.
Jag trodde att min största utmaning här skulle bli det fysiska. Att jag inte klarar att stå på huvudet utan en vägg, typ.
Men det är inget problem. Min största utmaning är huvudet. Att bara vara. Stilla tankarna. Även om allt är nytt, människorna, landet och utbildningen. Att bara vara i det.
Det är min största utmaning.