Jag ledde min första yogaklass i går. Bröt ihop totalt efteråt. Grät inför mina tre lärare. Alla spänningar inför klassen, alla krav jag har på mig själv att det måste vara perfekt, all nervositet, all besvikelse över att göra misstag, känslan av att vara otillräcklig.

Den här resan har det känts som att jag inte lärt mig någonting.
Som att jag gått tillbaka till ruta ett där jag aldrig jobbat med mig själv eller har någon susning om medveten närvaro eller personlig utveckling. Jag är feg och låter mitt ego mala på i huvudet, om hur dålig jag är, hur konstig jag är. Och så ytterligare en dimension: jag dömer mig själv för att jag dömer mig själv. Jag blir arg och frustrerad för att jag inte lyckas använda alla de verktyg jag skaffat mig under de senaste åren.
Jag greppar små, små mikrostunder av total närvaro, de har främst kommit på kvällen då jag suttit på stranden och tittat på solnedgången.
Why are you not happy? Frågade min indiska yogalärare.
Ja. Varför är jag inte det. För att jag är fånge i mitt huvud, antagligen.
Försöker tänka att allt är precis som det ska vara.
En av lärarna här sa att det tar en vecka att vänja sig vid Indien, en vecka att vänja sig vid Ashiyana (stället vi är på) och en vecka att släppa taget om allt gammalt.
Det är tredje veckan nu. Kanske är det nu jag släpper taget. Kanske var det därför jag började gråta. Kanske.
Känns inte som att jag riktigt har några svar på någonting.