1. Det är valborg. En ypperlig högtid att bestämma sig för att göra sig av med någonting som man bär på, men som inte gynnar en i livet. Det kan vara alltifrån känslor, händelser eller människor. Skriv ner det du vill släppa taget om och kasta in lappen i valborgsbrasan. Det du eldar upp gör du dig av med. Meditera över det utrymme du skapat efter att ha släppt taget och bjud in någonting du behöver mer av i ditt liv. Kärlek, mod, styrka eller kanske en motorcykel, vad vet jag.

2. Jag letar febrilt efter en yogasal som jag kan hyra i Stockholm. Eller en plats som är i behov av en yogalärare. Min kropp liksom skriker efter att få börja lära ut på riktigt. Men det är lättare sagt än gjort. Och det går trögt, inte direkt så att jag har några kontakter inom yogavärlden. Jag vill så mycket, men försöker ta det lugnt. Andas. Det kommer att komma till mig när tiden är inne.

3. Hur jag än vänder och vrider på det slutar det oftast med att jag äter turkisk yoghurt till lunch. Märkligt.

4. Häromdagen när jag mediterade kom en bokidé till mig.

5. Det betyder att min nästanklara stackars projekt till bok kanske aldrig kommer att bli någonting. Och kanske är det lika bra så.

6. Jag vill bara ha på mig långklänningar och långkjolar.

7. Jag har börjat gå och lägga mig och vila, även om det är kontorstider (som jag tidigare varit så noga med att hålla). Jag vill följa flödet mer. Annars vet jag inte riktigt vad skillnaden är med att frilansa, förutom att det är rätt ensamt. Jag tänker att jag jobbar när jag vill jobba, vilar när jag behöver vila. Yogar när jag behöver yoga.

8.  Jag tittade på ett avsnitt av Skärgårdsdoktorn (finns på SVT:s öppna arkiv!) för några veckor sedan och nu vill jag ingenting annat än att bo på en liten skärgårdsö någonstans (där det alltid är sommar).

9. Jag skriver tacksamhetslistor varje morgon. Minst fyra-fem saker jag är tacksam över och varför. Jag mår bra av det, blir gladare.

10. Finns det någonting bättre än att vara kär på våren? Jag tänker på det när jag vaknar tidigt, går en promenad bland gröna träd och vitsippor och kommer tillbaka in och ser honom ligga kvar i sängen och sova.

Jag tänker på hur otroligt lätt det är att stagnera. Att bara nöja sig med ett liv som känns halvdant.

Det kanske gått så långt att man kanske inte längre ens reflekterar över att det är halvdant. Det bara är. Inte för att man känner sig så vidare värst glad eller inspirerad så ofta. Men vem fan gör det, kanske du säger.

När jag var i Indien träffade jag många människor som var som jag. Folk som halvkämpar sig genom livet. Man försöker ha en positiv syn på alltihop men nog fan är det rätt många dagar som fylls med blaha. Tomhet. Ytterligare en dag som läggs efter en annan.

Sen fanns de andra.

På pappret var det väl inte så stor skillnad på våra och deras liv.

Men i verkligheten går det knappt att jämföra.

Jag vet inte vad man ska kalla den här typen av människor, kanske folk som lever sina liv till fullo?

Någon sa till mig att man får ungefär 30 000 dagar.

Tänk att du alla de här dagarna får göra ett val. Redan här kommer det finnas någon som uppretat skriker ”men alla människor har inget val!” – vi kan direktkvalificera dem till kategorin människor som inte lever sina liv till fullo.

Människor som lever sina liv till fullo behöver inte vara rika. Det handlar om någonting annat. En inställning kanske.

Att fylla sitt liv med glädje, meningsfullhet och tillit. Jag tror att det är avsaknaden av det här som gör att livet bara blir dagar av blaha som stuvas på varandra.

En av de här människorna jag träffade var städerskan som städade mitt rum. Hon hade vackra gröna ögon och log ett så brett leende att det nästan höll på att växa ut utanför kinderna. Hon sjöng högt när hon städade. Hon gastade till sina kollegor som städade ett annat rum och ibland skrattade hon så att hon höll på att kikna åt någonting de sagt. På eftermiddagarna kunde jag se henne sitta i skuggan vid receptionen och dricka en kopp te. Hon blundade vördnadsfullt för varje klunk, som om det vore välsignade droppar. I hennes värld var det förmodligen det. Det fanns så mycket tacksamhet kärlek i den här människan.

Sista dagen lämnade jag dricks till henne på rummet. Jag drog loss en liten pappersbit från mitt anteckningsblock och ritade ett hjärta och en sol.

Precis innan jag skulle hoppa in i taxin kom hon hastande efter mig med lappen i högsta högg.

”For me?” frågade hon.

Jag nickade.

Hon tryckte lappen mot bröstet och tunga tårar trillade ner för kinderna. Vi kramade om varandra och sen packades min väska in i bilen och vi började åka iväg. Efter några hundra meter vände jag mig om och då stod hon kvar på samma plats, med ena handen på hjärtat, ivrigt vinkande med min lapp i den andra handen.

Om det råkar sig så att du har en yogamatta så skulle jag föreslå att du gör det här ikväll. Faktum är att du inte ens behöver en yogamatta, du kan använda en vanlig matta eller golvet.

Sätt dig ner. Börja samla ihop dig själv.

Andas tre djupa andetag ner i magen och ut genom munnen.

Andas tre djupa andetag ner i magen och ut genom näsan.

Håll ögonen stängda och börja känna efter vad din kropp vill göra. Fortsätt andas djupa andetag och se vart det bär! Du behöver inte kunna en enda fancypancy yogaposition. Det räcker med att du sträcker på dig, lutar dig åt sidorna och känner efter var din kropp är stel och behöver mer utrymme. Är det i axlarna så fokusera på axlarna! Gör de rörelser du behöver göra för att öka blodgenomströmningen i områden där musklerna är tajta. För mig är det nästan alltid baksida lår. Det ska inte göra ont, du ska hela tiden kunna behålla en djup andning. Var snäll mot dig själv. Jobba upp värmen i området i långsam takt. När du känner dig lite varmare kan du börja gå lite djupare. Låt andningen leda dig.

Testa det här! Det kanske inte funkar alls för dig och då är det värsta som har hänt att du slösat 5 minuter på att rulla dina axlar, eller så blir du positivt överraskad och hittar en kontakt med kroppen och musklerna som du kanske aldrig har haft förut. 

Vi är så vana vid att träning ska vara att någon annan människa säger åt oss att göra någonting. Men faktum är att om vi börjar lyssna ordentligt in i vår egen kropp så kommer den att berätta vad den vill ha och behöver mer av. Sen är det förstås bra med variation och kul att få ny input utifrån på vad man kan göra och hur man kan utmana sin kropp. Vissa perioder i livet behöver man mer guidning än andra. 

Men bara testa en gång på egen hand! På skojs skull!

När du känner dig klar, efter två minuter eller en timme, lägger du dig raklång ner på golvet, blundar och känner efter en liten stund hur det känns att vara i din kropp.

Viska ett tack till dig själv.

Det här är säkert tolv år sedan men jag minns det så väl.

Jag låg ytterst i min pojkväns lilla säng. Precis innan vi skulle somna så viskade han ”jag älskar dig”. 

Jag svarade inte. Låtsades att jag sov.

Vi hade väl träffats i … kanske en månad? Jag låg där tyst och var både besviken och förbannad.

Jag hade fått lära mig att älska är någonting stort. Att säga ”jag älskar dig” till någon är inget du hasplar ur dig så där bara, som han gjorde nu. Det tar TID att älska en människa. Jag vet inte ens var jag fått det här ifrån. Det bara var så. Att man älskar någon kanske man säger om flera månader, när det verkligen är PÅ RIKTIGT. 

Tidshopp, tolv år framåt i tiden:

jag sitter på ett stengolv i en yogasal i Indien. Varje söndag ska vi dela med oss för varandra vad vi känner och tänker. Den senaste veckan har jag haft det rätt jobbigt. När det är min tur sväljer jag klumpen av gråt och säger ”jag har haft det tufft några dagar nu. De flesta av er har säkert noterat att jag varit väldigt sluten. Jag vill bara att ni ska veta att jag gillar er alla väldigt mycket”. 

Jag hör mig säga ”jag gillar er alla”.

Gillar.

Jag gillar er alla. 

På något vis känns det inte rätt i magen. Jag har så mycket mer kärlek att ge och jag är så förbannat less på att hålla tillbaka. Att hela tiden bära på någon rädsla att vara för mycket. Inte säga för mycket. Inte vara för mycket. Inte älska för mycket.

Var kommer den här rädslan ifrån, undrar jag? Varför tror jag att jag vinner något på att hålla igen? Varför känner jag ett behov att skydda mig själv? Från vad? Vad är jag egentligen rädd för? Att inte få någonting tillbaka?

Jag jobbar mycket på att öppna mitt hjärta. Det som jag knappt ens haft en aning om att varit stängt.

Veckan därpå sitter jag i ringen igen, tackar allihop och säger att jag älskar dem. Det kommer direkt från hjärtat. Det känns så starkt och härligt att jag börjar gråta.

Jag tänker för mig själv att vad som än händer så kan det aldrig, aldrig vara ett problem att ge för mycket kärlek. Se på världen hur den ser ut i dag! Det behövs inte människor som sprider negativitet och hat. Det finns det redan av i överflöd. Det behövs kärlek. Ge så mycket du bara kan och orkar.

Jag har haft en jobbig helg. Mycket självtvivel. Förtvivlan. Rastlöshet. Jag ringer människor och frågar om de tror att jag har en livskris. Det är konstigt hur någonting en dag kan kännas som en spännande förändringsprocess och en annan dag som en kris. Jag söker någonting utifrån, antar att det är tröst. 

Därför skriver jag den här texten. Till dig som känner dig vilsen. Som känner att det liv du lever exakt just nu kanske inte är det rätta. Till dig som känner dig motivationslös. Trött. Ledsen. Förvirrad. Oroad.

Trots att det är strålande vårväder och människor lägger ut fantastiskt vackra bilder på Instagram: kaffekoppar, utefikor och långpromenader. Kanske lägger du också ut bilder. Kanske kändes det underbart i exakt det ögonblicket, men ändå känner du dig tom nu. Det går upp och ner. Ibland känns det som att du är en av alla de där människorna som har ett sammanhang, som skrattar i grupp, känner tillhörighet, mål och mening. Ibland är du bara en människa som observerar alla andra som verkar ha det så jävla härligt.

Jag vill att du ska veta att jag känner dig. Jag kanske inte känner dig i verkligheten, men jag känner dig.

Jag känner dig, för allt det där du känner har jag också känt.

Jag vill att du ska veta att du är stark. Du kanske inte känner dig stark, men det är du.

Du tror kanske inte att du orkar, men det gör du. Jag lovar dig det.

Det kan kännas som att du vill ge upp: så ge upp då. Släpp allt. Släpp alla tankar om hur du borde vara, eller hur saker och ting borde kännas och se ut just nu.

Överlämna dig till livet för ett tag. Låt det bära dig. Ge fan i att kontrollera, planera, styra, ställa och försöka förutse.

Lägg handen på hjärtat och känn att det slår. Känn dina andetag.

Det finns så mycket kraft inom dig. Så mycket kärlek.

Jag älskar dig. Vi kanske aldrig har träffats men jag älskar dig. Har ingen sagt det till dig i dag så säger jag det: jag älskar dig. Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig. Jag tror på dig. Jag tror på dina idéer och dina drömmar. Min önskan är att du ska få styrka och kraft att förverkliga allt du vill förverkliga. Mod att våga allt du vill våga. Att du är stark nog att leva med ett öppet hjärta även om det kommer perioder då det känns som om du är liten i världen och stretar i motvind.

Älskade underbara människa. Du är värd att ha det fantastiskt och bli uppskattad för allt du är.

Den här texten är precis lika mycket till mig själv som till dig. Ibland behövs det bara lite extra kärlek på vägen.

Jag stiger upp klockan sju, men morgontimmarna rinner ändå iväg så fort. Jag vill så mycket mer. Yoga, promenera med Stoffe, meditera, äta frukost i lugn och ro.

Egentligen finns det inte mycket som stoppar mig – förutom jag själv. 

Sedan jag kom hem från Indien har jag dragit ner på arbetstempot, rejält.

Ett par av mina stora fasta uppdrag har försvunnit och nu vet jag inte vad jag ska göra härnäst. Jag behöver ju jobba. Samtidigt vill jag inte hetsa fram någonting. 

Jag vill testa någonting nytt: ta det lugnt och se vad som kommer till mig i stället för att jaga nya frilansuppdrag. Lita på att bra saker kommer att komma till mig, i form av idéer eller förslag.

Fokusera på att vara tacksam för det jag har i stället för att konstant stressa efter att få mer.

Det är svårt. Vissa morgnar vaknar jag till och med stressad, med hjärtklappning. Jag bänkar mig pliktskyldigt vid datorn 09.00 trots att jag inte har något jag verkligen måste göra. Hjärnan nästan skriker åt mig emellanåt: GÖR någonting för fan människa, om du fortsätter så här har du snart inte en ynka krona kvar på kontot.

Det vore i så fall första gången i mitt liv. Sedan mitt första sommarjobb som salladsplockare då jag tjänade 471 euro har jag aldrig haft helt tomt på kontot. Jag vet ingenting om att vara fattig. Samtidigt hur många människor med överflöd av pengar vet någonting om att leva ett rikt liv?

Kanske gör det här skiftet i mitt sätt att tänka och leva att jag går under, både psykiskt och ekonomiskt. Eller så kommer det ge mig oanad rikedom. Jag tror det senare.

Vi får se.

Jag älskar att vara förälskad. Jag älskar att vara i en relation, att vara kär, att få bry mig om och betyda någonting för en annan människa.

Men.

Jag inser också att jag i varje relation jag haft sett det som en chans att lämna allt och åka ut i världen. 

För om jag kan göra det tillsammans med någon, då är det ju inte lika läskigt.

För mig har det varit helt otroligt varje gång det gått upp för mig att mina pojkvänner faktiskt inte alls varit särskilt intresserade av att testa på en tillvaro i Indonesien eller på Santorini eller den irländska landsbygden. De har varit fruktansvärt nöjda och glada med att bo där de bor och jobba med vad de jobbar med.

Det är ju i mig det kryper! Det är jag som har den här rastlösheten inom mig. Det är jag som varit deprimerad och haft ångest och någonstans alltid haft en gnagande känsla som säger mig att jag inte lever mitt liv så som det ska levas. En diffus känsla av att det finns någonstans jag borde åka, någonting annat jag borde göra.

Sanningen är att min rädsla varit alltför stor för att göra det på egen hand. Därför har jag gjort mitt bästa för att försöka projicera över de här drömmarna på den jag är tillsammans med, för om en annan människa vågar så blir det enklare för mig att våga.

Man kan ju lugnt konstatera att jag sökt mig till fel typ av personer. Människor som redan har sina liv ordnade och inte alls har någon längtan efter någonting annat.

Och av det har jag fått ännu mer ångest för känslan av kluvenhet har blivit total. Å ena sidan vill jag iväg någonstans, till ett diffust mål som jag inte ens kan sätta ord på vad det är. Å andra sidan är jag kär och är inte redo att ge upp den relationen.

Nu är frågan: hur mycket kärlek är det? Är det egentligen inte bara rädsla? 

Om jag åker iväg och undersöker och utforskar det jag känner att jag behöver för att få ro i mitt lilla hjärta, då finns ju alltid den här människan kvar.

MEN DÅ KAN HAN JU HA TRÄFFAT NÅGON ANNAN, har jag bölat för mig själv.

Ja. Helt rätt Zandra.

Men då var det väl kanske inte meningen.

Jag gjorde mig av med en hel del rädslor i Indien, men fortfarande är jag rädd. För vad händer egentligen om man åker iväg bara på måfå och litar på vad livet bär en? Det kan jag aldrig veta förrän jag testat. Och ovisshet är alltid läskigt.

Och i ovissheten gäller det som vanligt att acceptera det som är. Ha tillit till att allt är som det ska. Att jag är på precis rätt väg. Min väg.

Inte någon pojkväns väg, inte någon kompis väg, inte min systers väg eller min mormors väg. Min väg. 

Nu över till en fråga som jag ställer mig ofta.

I princip dagligen.

Jo. Det här med att bo.

Vissa människor säger att de kommer till en plats och bara vet att de hör hemma där. Till exempel ”jag åkte till Sydafrika och kände att det var mitt hem”. Och så bor de där och är lyckliga med att ha valt just den platsen. Jag antar att det är därifrån uttrycket ”home is where the heart is”. Du bor på den platsen du älskar allra mest (eller handlar det om att man bor där de man älskar bor? Hm. Oklart.).

Sedan finns det de som säger ”du kan bo var som helst i världen bara du är i frid med dig själv”. 

För jag undrar återigen det här med Stockholm. Nu har jag bott här och vantrivs i över fem år! Det är ju sinnessjukt. Jag har massor av människor här som jag tycker om. Jag har min lägenhet. Jag har precis allt jag kan önska. Ändå är det inte bra. Jag gillar det inte. Om jag på något vis ska försöka beskriva det utan att klaga så överdrivet mycket så är känslan att det inte riktigt går att andas ordentligt här.

Då undrar jag: är det någonting som måste förändras inne i mig? Vore en flytt bara en flykt undan någonting som jag egentligen borde deala med i mig själv?

Eller är det helt enkelt så att jag inte trivs här, förmodligen aldrig kommer att trivas här och borde se mig omkring i världen efter en plats där jag från första stund verkligen känner mig hemma?

Tacksam för era tankar.

Äntligen, säger jag bara.

I morse när jag mediterade lyckades jag slutligen formulera en insikt i ord och inte bara i en känsla jag haft i kroppen.

Vi börjar från början: under hela mitt liv har jag alltid haft ett starkt motstånd mot så kallad andlighet. Jag vet inte ens om andlighet är rätt ord, själslighet? Finns det ens?

Ni förstår förhoppningsvis på ett ungefär vad jag menar.

Jag har hånat min mamma för all andlighet hon kommit dragande med. Ibland har jag till och med skämts. Stundtals har jag känt ren och skär ilska över att hon måste ”hålla på”. Kan hon inte bara vara som vanliga mammor, i praktisk prasslig regnjacka och jobb på bank? Måste hon yra om indianer, varghonor, änglar och tidigare liv? Måste hon prompt tala om kärlek som om det vore en universallösning på allt?

Så mycket har jag lärt mig nu, att det jag känner så här starkt motstånd mot, det är någonting jag har i mig själv – men försöker dölja.

Kanske behöver jag förklara lite bättre:

Jag har alltid sett mig själv som en verklighetsförankrad människa. Det man ser är det som finns. Punkt slut. Kom inte dragande med healing, reiki, berättelser från ”andra sidan” och ”energier”.

Jag kände till och med aggression mot andra, helt ”normala” företeelser: aromaterapi! Magdans! Meditation! Rökelser! Kristaller! Människor som pratar alltför mycket om sina känslor! Människor med (och utan) dreadlocks som väljer att bo i skogen!

Om jag verkligen inte hade brytt mig ett skit så hade jag ju varit likgiltig, eller hur? Men i stället var jag arg. Det PROVOCERADE mig att människor höll på med sånt här. I grund och botten var det en rädsla.

Här kommer en jämförelse:

Tänk en stel, nykter, medelåldersman som står vid ett dansgolv. Någon kommer och drar i honom och vill få honom att dansa, men han spjärnar emot allt vad han orkar. Han har inte lust! Han vill inte! Han har ont i ryggen! Han blir arg. Han vill ju inte har han ju sagt! Sluta tjata!

Med 99 procents säkerhet är han bara rädd. För i samma stund som han går ut på det där dansgolvet så släpper han sargen, tryggheten. Han gör någonting som han inte känner sig bekväm med och han är rädd för vad andra människor ska tycka. Rätta mig gärna om jag har fel, men om han sedan får i sig åtta gin&tonic så är hans hjärna så avdomnad att han skiter blanka fan i vad någon tycker och dansar runt som om det inte fanns någon morgondag, rusigt lycklig.

När det kommer till andlighet var jag den där mannen (när det kom till dansgolv också för den delen).

Jag var arg men egentligen var jag bara rädd. 

Yogan har öppnat upp en dörr för mig att ta mig in till andligheten. När jag var i Indien gjorde jag så många saker som tidigare varit ”förbjudna” i min bok: frigörande dans, chanting, healing, balanserade min kvinnliga och manliga sida genom meditation. Ja herregud. Jag gick emot precis allt som tidigare varit mina ”principer” och levnadsregler. Till en början med en del motvilligt, men ju längre tiden gick, desto mer släppte jag taget och öppnade upp. Och vet ni vad? Jag mådde så bra av det. För första gången i livet så kände jag mig hel. Alla sidor av mig själv fick tillåtelse att existera.

Jag säger inte att jag sitter och pysslar med kristaller och healing var och varannan kväll. Men jag har ingenting emot det. Jag är öppen för det som ett alternativ som hur som helst inte kan skada mig. Jag är inte arg och kanske det viktigaste av allt: jag är inte rädd. 

När jag började jobba som journalist blev det sakta men säkert en självklarhet att ha en åsikt. Den ska förstås prackas på andra. ”Så här ska man tycka”. ”Det här är rätt, fattar ni inte det”.

Jag skriver sådana texter ibland fortfarande. I stunder då jag verkligen, verkligen önskar att världen såg ut på ett annat sätt (orkar inte ens gå in i det för då blir jag upprörd) (och här kommer en till parentes som meddelar att jag kommer att lägga till en till parentes) (men vad FAN ska inte ungar i hela världen ha en resonlig uppväxt när det är möjligt och allt som sätter stopp för det är människans ego).

Vi människor är så färgade av vår kultur. Av våra föräldrar, vänner, lärare och samhället i övrigt. Vi tycker en massa saker bara för att en massa andra människor tycker saker. Ibland kanske vi inte ens är medvetna om det.  Det är bara en sanning att man ”inte kan göra så där”.  Och man ”ska göra så här” Och ”det vet man ju hur de där människorna är”.

Fast VAD vet vi? 

På riktigt. Vi klampar omkring på en liten blågrön boll i ett universum som vi inte vet ett skit om. Vi bygger upp system och uppfinner saker och berättar SANNINGEN – men hundra år senare skrattar vi åt alltihop för då har det kommit någonting annat som är sant.

Jag tror att det finns en sanning för alla. Sju miljarder sanningar. 

Problemet med mänskligheten är ju att många inte kan acceptera att det finns andra sanningar. Jag kan inte det. Jag kan inte acceptera att det för en människa är vettigt och sunt att kriga. Eller göra ett barn illa. Det går inte.

Kanske är det just det där motståndet som är roten till allt det onda. Att vi genom att döma, även om det är ”rätt” att döma en vidrig handling, förpestar den här stackars världen. För vi hamnar hela tiden i konflikt med det som är. Och konflikter skapar som bekant dåliga känslor och troligtvis föder det också mer konflikt. Moder Teresa sa väl något sånt, ”jag kommer aldrig att vara mot krig, men jag är för fred”. För vad är det vi sänder ut genom att vara i konflikt? Motstånd. Negativitet. Disharmoni. Varför gör vi så? Barn föds och har en förmåga att känna kärlek till allt och alla tills de växer upp och sakta men säkert får lära sig att inte göra det, för världen är farlig och ond, men vem har gjort den farlig och ond?

Äh, jag vet inte. Det är sen lördagkväll och jag skulle bara gå in och svara på en kommentar om vilket märke det är på mina yogatajts. Plötsligt försatte jag mig själv i det här resonemanget. Ska tänka på refrängen. God natt.